1900-TALET. Divorna, eller Divas, heter en av sommarens nya utställningar i Paris om stora kvinnliga stjärnor från Mellanöstern under perioden 1920-1970. Det är likt en resa bakåt i tiden till främst Egyptens kulturella guldålder, skriver Anne Edelstam.
Divas, D’Oum Khalsoum à Dalida
Institut du Monde Arabe, Paris
19 maj – 26 september 2021
IMA, det arabiska institutet i Paris, är ett kulturellt centrum där de visar utställningar, filmer, bokläsningar och bibliotek. Den aktuella utställningen Divas visar på en helt annan kvinnosyn än den nu överlag rådande i arabvärlden.
De diskussioner som förs Europa om att till exempel tillåta slöja eller inte, hijab eller inte, burkini eller inte, gymnastik för flickor och pojkar tillsammans eller inte, fanns inte i det Mellanöstern vi ser i denna utställning. De svarta heltäckande plagg och slöjor som döljer vartenda hårstrå existerade inte för några decennier sedan. Dessa kommer från Saudiarabiens wahhabism och salafism: sekter som hade få anhängare fram tills dess att oljepengar gjorde att de kunde utöva sitt inflytande världen över och sprida en bakåtsträvande ideologi.
Så hur såg då arabvärldens kulturliv ut under perioden 1920 -1970? Det upptäcker besökaren i denna utställning. Egypten var regionens kulturella nav. Därifrån kom de flesta filmerna, med en stor filmproduktion både för television och framför allt för biograferna, teaterproduktion, författare och inte minst de mycket uppskattade magdansöserna. Filmerna var både komiska, tragiska och romantiska. Inte olika de filmer som var på modet under Sveriges 1950-tal.
Det var under denna tid som Omar Sharif till exempel (som spelade i bland annat Doktor Zjivago och Lawrence of Arabia) blev känd. Men vad som är mindre känt i västvärlden är att det var tack vare Egyptens filmstjärna, Faten Hamama, denna unga kristna libanes klev fram i rampljuset.
Men för att ta det från början: utställningen öppnar med att visa svartvita fotografier från Kairos 1920-tal. Det var kvinnoförkämparnas genombrott med Hoda Shaarawi i spetsen. Hon skapade kvinnoföreningar och tidningar. 1923 gjorde hon skandal när hon kom tillbaka från en internationell kvinnokonferens i Rom och tog offentligt av sig slöjan (som var av vitt, tunt tyg) på Kairos tågstation. Det var hennes gest för att säga att ”nu är jag fri från det patriarkala förtrycket!” (mer om det finns att läsa i min bok Tre Damer i Kairo/Three Ladies in Cairo).
Turen i IMA fortsätter med temat divor bland sångerskor. Det absolut största namnet bland dessa är utan tvekan Om Khalsoum, även kallad El-Sitt, Damen (1900 -1975). Hennes röst uppmärksammades redan när hon var en ung flicka. Utklädd till pojke sjöng hon religiösa sånger. När hon flyttat till Kairo tog hennes karriär fart genom konserter och skivinspelningar. Hon koncentrerade sig på sentimentala sånger, tonsatta poem och operor med långa improvisationer. Om Khalsoum lanserade en ny arabisk musikalisk genre. Hon introducerade även västerländska instrument på scen såsom piano, orgel, gitarr och dragspel. Denna ”orientens stjärna” kunde sjunga i timtal och ändå hålla publiken i trans. Om Khalsoum spelade även med i några hyllade musikfilmer. Miljontals följde med henne till hennes sista vila och hon är fortfarande hyllad i Mellersta Östern.
En annan känd sångerska värd att nämna är libanesiskan Fayrouz. Namnet betyder turkos på arabiska. Hon både sjöng, skrev sina egna texter, spelade in skivor av klassisk såväl som mera jazzig musik. Filmskaparen Youssef Chahine anlitade henne som skådespelerska i en av sina berömda filmer. President Macron inledde sitt besök i Beirut, i slutet av augusti 2020, efter den förrädiska explosionen i hamnen, med att belöna hennes engagemang för sitt land med en medalj.
Mellan 1930 och 1970 var Egypten världens fjärde största filmproducent. Det var under den arabiska filmindustrins guldålder. Fortfarande finns det enorma biografer i Kairo. Några har nyligen restaurerats. När jag bodde där på 1980-talet var de fortfarande väldigt populära. Livligt var det också, te serverades under filmen, katter sprang omkring och ibland kom vakterna förbi och lös med sina ficklampor på oss för att se att vi inte höll varandra i handen för det var mamnoun, strängt förbjudet!
Den egyptiska dialekten spreds tack vare det överallt i arabvärlden. Mellan 50 och 60 filmer spelades in per år och Kairo blev känt som ”Nilens Hollywood” eller ”Niliwood”. I början var publiken framför allt intresserad av musikaler och dansfilmer med berömda magdansöser. Divornas stjärnstatus fick sig då en rejäl skjuts på vägen.
Det var tack vare filmindustrin den unga Dalida (1933-1987) klev in på världsarenan. Hon kom ursprungligen från en italiensk immigrantfamilj. Kairo – och Alexandria – var kosmopolitiska städer på den tiden med en blandning av folkgrupper från Italien, Grekland, Frankrike, Armenien. Judar och kristna bodde grannar med muslimer. Utöver arabiskan var franska det språk man mest talade framför allt inom de intellektuella sfärerna. 1977 fick Dalida sitt genombrott som sångerska i Frankrike och i Mellanöstern. Utställningen ägnar en speciell avdelning enbart åt hennes karriär med bland annat fotografier, filmklipp, sånger och kostymer.
Utställningen är gjord med en intim scenografi där besökaren får en inblick i divornas liv: med loger, kostymer, fotografier, filmer, sånger och dokument. Det är likt en resa bakåt i tiden till främst Egyptens kulturella guldålder. Några filmklipp finns utlagda på Youtube för den som är intresserad.
Jag tror att en utställning som denna kan bidra till att förbättra förståelsen mellan kulturerna i Västvärlden och Mellanöstern.
