KÅSERI. El baile de los que sobran, de överblivnas dans, är en av de mest älskade chilenska sångerna. Den har också varit en av de mest spelade och sjungna på gatorna de senaste veckorna, skriver Marcus Nilsson, Opulens medarbetare i Chile.
För några dagar sedan postades på LinkedIn en hyllning till alla människor i Sverige som tar sig igenom en månad som november. Mörkt när du vaknar, mörkt när du går hem. Kanske en hel dags regnande. Jag håller med. Denna kamp mot mörkret är värt alla medaljer i världen. När dagen tar slut klockan fyra på eftermiddagen kan livet kännas ganska fattigt.
Bra musik kan vara det syre som behövs under sådana perioder. I de båda mångmiljonstäderna London och Santiago, med oceaner och höga berg emellan, släpptes vid nästan samma tidpunkt två klassiska låtar om tristess och instängdhet. Låtar som har en tydlig koppling till varandra trots uppenbara hinder på vägen.
Pet Shop Boys sjöng 1986 om livet i den brittiska förorten i “Suburbia”. Att inte kunna gå ut och vara sig själv, blir ett ständigt novembermörker. När “Suburbia” kom ut, var det svåra tider för homosexuella i hela världen, och låten beskriver den otrygghet och leda som gick hand i hand.
Idag ser vi att det går att bryta det mörkret. Brittiska The Guardian skrev nyligen om att självmorden bland homosexuella minskade i Sverige och Danmark när gayäktenskap blev tillåtet.
Under introt till “Suburbia” kan vi höra hundar skälla i bakgrunden.
De skällande hundarna dyker upp i en annan sång under samma år, 1986. I diktaturens Santiago de Chile bor Jorge González och hans vänner i gruppen Los Prisioneros. Ugångsförbud och brist på drömmar präglade vardagen. Det enda som fanns att göra var att “gå runt och sparka sten”.
Att Los Prisioneros var influerade av The Clash, precis som många band här nere, var uppenbart. Men under andra albumet dök tydliga kopplingar till Depeche Mode upp, och med hundarnas skällande i introt till El baile de los que sobran en direktlänk till Pet Shop Boys.
Patiendo piedras (sparka stenar), som är ett uttryck för tristess, blir namnet på gruppens andra album). Det är ett viktigt album för många latinamerikaner, även utanför Chile. Los Prisioneros sjöng om situationen i kvarteret i San Miguel men också om hela Latinamerika. Det känns logiskt att det var en vän från Bolivia som introducerade mig för deras musik för många år sedan.
Att Los Prisioneros var influerade av The Clash, precis som många band här nere, var uppenbart. Men under andra albumet dök tydliga kopplingar till Depeche Mode upp, och med hundarnas skällande i introt till El baile de los que sobran en direktlänk till Pet Shop Boys.
Jag frågar musikskribenten Julio Osses om det här med hundarna var en tillfällighet. Julio som har följt Jorge González och Los Prisioneros sedan starten, svarar: “Det är absolut ingen slump. Jorge var vid den tiden helt fascinerad av brittiska artister som Pet Shop Boys, Depeche Mode och New Order. De hade till och med lyckats få tag på en Emax, samma klaviatur som användes i Suburbia.”
Under diktaturens åttiotal var det såklart inte så lätt att följa brittisk pop från Sydamerika, men de mest dedikerade gjorde det ändå. Hittade vänner som kunde skicka eller ta med kassettband över Atlanten. Som komplement till de sporadiska musikvideor som visades på chilensk tv.
Stöd Opulens - Prenumerera!
De senaste veckorna har livet i Chile och Santiago präglats av protester och krav på förändring. Men också av oroligheter och utegångsförbud, och ett mer instängt liv. Tusentals har tagit sig ut på gatorna men för många har kvällar och helger handlat om stanna i kvarteret. Och i kvarteret är skällande och lekande hundar en del av livet.
El baile de los que sobran, de överblivnas dans, är en av de mest älskade chilenska sångerna. Den har också varit en av de mest spelade och sjungna på gatorna de senaste veckorna.
info@opulens.se
