KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.
Österäng 25 juni 2010
Hej, Gunnar!
”Kanske har du några kommentarer?” frågar du 3/6. Ja, först att ”Medvetenhet och praxis” är en bra rubrik (fast den träffas av den journalistkritik som säger fy åt ”och”-rubriker). I stället för att citera mig fram genom din text tar jag fasta på två citat på samma sida: ”det är sin fruktan man måste komma tillrätta med” och ”Konst är erfarenhet gestaltad i form”. Det svåraste i min väg till mig själv har varit mötet med den i mig som såg till att jag höll mig inom de givna ramarna. I honom fick jag utmana den instans i mig som jag själv hade skapat för att överleva, med förståndet i behåll. Det är den obönhörligaste motståndare jag har mött och min fruktan inför vad jag själv gjorde kunde inte vara större. Under en period i mitt liv, 1963-66, verkar jag ha kunnat gå förbi honom (eller fått tillåtelse att passera): de år då jag skrev mina dikter.
Vad jag då gjorde, i bästa fall, var att låta alla mina olika erfarenheter och jag mötas i en liten täthet som pressades samman tills något helt uppstod, som jag kunde kalla ”dikt”. Detta var nog det svåraste jag har gjort och nu i minnet verkar resultaten ha fötts i svartaste mörker. Resultaten är lätta att ta miste på, om man inte läser noga. Ta den här:
Jag sörjer alla de döda år
som bor i mitt hjärta.
Jag sörjer hopplösheten och
drömmarna, allt det som aldrig
var, allt det som stannade.
Jag sörjer det förlorade som
aldrig gick förlorat.
Vad är det jag säger? Jag vet inte riktigt, bara att dikten gav mig ord att gå vidare. Vad menas med att ”jag sörjer”? Sörjer jag en förlust av något eller dess närvaro? ”det förlorade som / aldrig gick förlorat”? Jag klarar det inte. Kritiken var enkel: det här var nyenkel folkhemspoesi. Kanske är det en förtvivlan som bara går att bära om man kramar den samman så tätt som möjligt och så att det samtidigt blir vackert. För mig är det vackert.
Jag arbetade i fyra månader så på ”Ta arv” att jag när jag i juni gjorde paus närmast försvann i ingenting. Därför har du fått vänta på svar. Somrarna är alltid svåra: så många människor, så många intryck. Så svårt att få gå undan. Jag önskar att jag kunde skriva dikter som ”Jag sörjer”, men det tillhör nog en annan tid och en annan Bengt.
Må väl nu!
Bengt
***
Österäng 6 december 2010
Hej, Gunnar!
Jag läser våra brev från 2010. Det är väldigt märkvärdigt med ett sådant samtal. För mig är det kanske särskilt märkvärdigt att tala med någon som verkar höra och förstå vad jag säger. I den mån jag har fått svar har det nästan alltid varit så att vad jag har sagt först har transponerats över till något som liknar något som redan finns men som inte är mitt.
Saken har blivit tydlig för mig under mitt arbete sedan februari att skriva en bok som jag kallar ”Ta arv” och som är ett samtal, ett försök att återge relationen mellan det tilltal livet har riktat till mig och mitt svar, ett svar som jag försöker göra så tydligt som möjligt. Med undantag för några veckor i somras, då jag dels var för trött, dels fick ett återfall i symtomen från en hjärninflammation 1970-71, har jag arbetat heltid hela året och är idag ganska färdig, både i kropp och själ och i form av manus. Den här veckan räknar jag att en första genomskrivning ska vara klar.
Vad som hände hösten 1956, då jag släppte taget och började om, var att jag fick söka en egen grund, annan än den som verkar vara de flestas. Den processen och dess konsekvenser har jag arbetat med sedan dess. När jag i den försöker formulera något att stå på, i motsats till något att tro på, lämnar jag den lika självklara som illusoriska grund på vilken det verkar förutsättas att stå på och gör istället vår förmåga att formulera oss, att ta form, till vår grund. Inför detta scenario verkar de flesta rädda sig upp på det skenbara och då och då dra upp också mig i säkerhet. Mina dikter, som har kommit ut nu november, i nytryck, gestaltar processen. (Säg om du vill ha ett ex, jag har fått en bunt från Ellerströms.)
En tid då jag hade bra tillfälle att tänka tydligt var 1988-92 eller 93, då jag var medlem i den s k meningsgruppen i Svenska kyrkans bekännelsearbete. Jag ensam hedning (odöpt, lämnade kyrkan när det blev möjligt) i en grupp av teologer och praktiserande själasörjare, ledda av Lars-Åke Lundberg. Han bad mig vara med eftersom jag hade skrivit så mycket av intresse när det nu gällde att se kyrkans utbud av Meningen i relation till andra bud och till människan som meningsskapande och meningsbehövande.
I början av året skrev du att du hade något på prosa igång; nu senast verkar något vara nästan färdigt. Är det det?
Mitt dilemma var att jag måste förvandla Tures lögn till sanning. Förneka och bejaka är lätt. Men förvandla?
Bengt
***
Österäng 28 december 2010
Hej, Gunnar!
Ditt brev av 9 december innehåller en oerhört precis beskrivning av vad ”ta arv” betyder för mig. Slutraderna i den första genomskrivna versionen av min bok lyder:
”Det går en märklig klyfta också genom mitt liv: jag verkar bejaka det jag av alla krafter försöker komma ur. Motsägelsen är skenbar. Vad jag gör är att ställa de frågor jag har ärvt på mitt sätt, i min tid och utifrån mina erfarenheter. Jag har då vridit på lögnen tills jag har skymtat den sanning som finns inne i den. Det är så jag har tagit arv.”
Jag råkade i TV se en bild uppifrån av Turning Tower i Malmö och sa Just så! Så är det jag har gjort. Sen fick jag arbeta länge innan jag kunde uttrycka vad jag menade med det. I bilden ligger också försoningen med min far. Sett långt utifrån och en aning uppifrån blev mitt förhållande till Ture en fråga om att gå vidare: att ta nästa steg. ”Du måste se historiskt”, brukade Ture säga.
Om de dikterna är att säga att jag bar sången i mig i nära fyrtio år innan jag kunde ge mig själv tillåtelse att ge den ord. Det är en sorgesång, en vaggvisa kanske för att trösta ett barn. De kom till i den ordning ungefär som de står i boken. Först: en handfull dikter som bär förutsättningen i sig. Sen bröt min stämma igenom och sa vad som var och hände på Långseleringen 84. I mycket mitt sätt att klara mig. Sen började det bli dikter med egen form, dikter som inte behövde mig. Åtskillig börjar i en synlig vardag och sätter sedan igång i ett litet drama, ibland med röster som bryter in och talar till den som skriver dikten: ”Öppna inte dörren!” ”Låt detta vara!” – det är det existerandes röster, inte någon nyenkel kulturdemokrats.
Jag undrar mycket varför man kunde – och kan – så läsa förbi mina dikter i offentligheten. Är känslan för öppen? Bryter jag något tabu? Visst är somliga dikter skrämmande, men när man läser dem – tar in dem i sin egen röst – så hör man ju att de är tröst- och sorgevisor. Jag väntar att någon innan jag är borta offentligt sätter fingret på någon av de bästa dikterna och säger att Ja men detta är ju väldigt bra! Jesus vad den där Nerman kunde. Men då måste denna orka med att tänka att ”ingenting finns” faktiskt kan betyda att ingenting kan vara något som faktiskt existerar och att man kan sörja det förlorade som aldrig gick förlorat. ”Vadå sörja?” skulle vår grannfru säga. Menar Bengt verkligen att han sörjer det som bor i hans hjärta? Det var konstigt. Och jag skulle svara att ja visst är det konstigt. Det är konstigt att leva.
Bengt
***
Österäng 15 maj 2011
Hej, Gunnar!
Denna regniga söndagseftermiddag har jag just läst ett brev från en vän som tycker att rubriken ”Dikter om döden och kärleken” är olycklig och anspråksfull. Men, tänker jag, man behöver ju bara öppna boken så ser man att döden inte är döden utan allt det som hindrar oss att leva och att ”kärlek finns i himmelen / Dröm om kärlek bara”. Kärlek är det sökta, det som den inre döden hindrar mig att nå. ”Jag har letat efter dig i hundra år nu”. Förverkligad är kärleken i jublet över en oljekanna i solgasset nere på bryggan.
*Det måste finnas ett självklart skikt i mig, en erfarenhet, som andra inte vill – eller kan – dela, men som är nyckeln till allt jag gör. Som har manifesterat sig i vad jag har kallat fallet, bejakelsen av det gränslösa, förvandlingen och överskridandet. Men inte kan jag leda någon dit?
Vår – din och min – relation måste vara märklig, jag märker det när jag får brev av dig men har svårt att svara. Du skriver, har jag tänkt, sådant som är viktigt men som jag inte skulle kunna skriva själv.
Försöksformuleringar om liv och villkor. Du är precis. När jag försöker svara blir jag förnumstig. Rimligtvis för att du inte skriver sådant som man ska svara på så. Man ska svara som den man är. Jag är en poet som skriver dramer för medvetandet. Jag har ju hållit på med ”Ta arv” i femton år snart. Att jag kom loss att skriva i februari 2010 och kunde hålla ut till slutet berodde på en liten artikel en god vän och f d kollega sände mig, där han presenterade mig, inte som docenten BN utan som poeten BN. Jag undrade en vecka. Sen förstod jag att han hade rätt och så satte jag igång att skriva min jättedikt, ”Ta arv”, byggd som Faulkners ”Absalom, Absalom!” så att (den enkla) sanningen bakom undret bara steg för steg avslöjas.
Att det blir såhär beror kanske på att jag ändå aldrig vet vad det kommer att bli av det jag skriver. Bara att det – om jag inte fuskar – blir ännu ett steg i mitt eget drama. Varför skulle jag fuska? Det är ju bara tråkigt.
Ninnie har varit uppe och tänt brasa hos mig. Kaminen står i hallen rätt utanför min dörr och jag ser och hör elden. Vi tänker hålla ut här så länge som möjligt, fast här är primitivt och opraktiskt och fastän snön stängde mig inne under vintern. (Jag behöver kryckstöd och det fungerar inte i snön.) Jag jobbar med ett uppföljningsarbete på ”Ta arv” och har börjat fundera på om det finns något förlag som skulle förstå vad jag gjorde och vilja satsa.
Bengt
***
