MYTOMSPUNNEN. Bläckfisken har i kulturen fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Mathias Jansson ger exempel på detta men berättar också, med avstamp i en aktuell bok, om verkligheten bortom myterna.
Bläckfisken beskrivs ibland som det närmaste vi kan komma en intelligent utomjording. I boken Djupsinne: Hur bläckfisken började tänka (Natur & Kultur, 2020) är det den slutsatsen som filosofen Peter Goodfrey-Smith drar när han reder ut bläckfiskens evolutionära utveckling. Våra vägar skildes för runt 600 miljoner år sedan, då bläckfisken tog en alldeles egen väg genom evolutionsträdets förgreningar och utvecklades till ett djur med stor hjärna och ett komplext beteende. Så evolutionen skapade enligt Goodfrey-Smith på så sätt psyket två gånger och ett möte med en bläckfisk är därför ”det närmaste vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording”.
De senare åren har allt fler upptäckt att bläckfisken är en intelligent varelse. Då är det inte bara den tyska bläckfisken Paul, som blev världsberömd under fotbolls-VM 2010 när han förutspådde rätt vinnare i Tysklands matcher, eller bläckfisken Inky från Nya Zeeland som 2016 på ett sofistikerat sätt rymde tillbaka till havet från sitt akvarium, som ligger till grund för mitt påstående. När det gäller Inky så kan man inte låta bli att notera att hans rymning är misstänkt lik den som bläckfisken Hank i Pixars film Hitta Doris (2016) utför. Kanske gjorde man misstaget att låta bläckfisken se filmen och inspireras till rymningen?
Bläckfisken har också en fascinerande anatomi. Den har 8 eller 10 tentakler, blått blod, tre hjärtan, och ett stort antal nervceller fördelade mellan hjärnan och tentaklerna, så på sätt och vis kan man säga att bläckfisken har en ”hjärna” i varje tentakel. I historien och kulturen är det dock inte bläckfiskens intelligens som man tagit fasta på. Förutom att friteras och serveras som maträtten kalamári i Grekland, så skildras bläckfisken främst som ett mystiskt monster från havsdjupen eller så används den som en symbol för världsherravälde och ondska.
När Olaus Magnus skapar sin sjökarta 1539 så är det inte bara en detaljerad karta över den nordiska kusten utan också ett skrämmande bestiarium över de fruktansvärda monster som sjömännen riskerar att möta ute på det öppna havet med jättestora sjöormar, hornförsedda valar och jättekrabbor. Redan i den isländska sagan talas det om den fruktade Kraken, som vi idag känner igen från populärkulturen till exempel i filmer som Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006). När Kraken omnämns i äldre nordisk litteratur, som i de isländska sagorna från 1200-talet, beskrivs Kraken bara generellt som ett stort sjömonster. Det verkar som om det är under 1800-talet, då man börjar hitta och dokumentera exemplar av stora bläckfiskar som Kraken blir synonym med en jättebläckfisk som slukar skepp och besättningar.
I Jules Vernes roman En världsomsegling under havet (1870) anfalls ubåten Nautilus av en jättebläckfisk och i Herman Melvilles roman Moby Dick (1851) stöter valfångarna på en jättebläckfisk som de refererar till som Kraken. Den här typen av äventyrsromaner skapade en stereotyp bild om den monströsa och farliga bläckfisken. En bild som sedan har cementerats i populärkulturen. En hel del skuld får man nog lägga på H P Lovecraft som i början av 1900-talet skapar Cthulhu-mytologin. Cthulhu tillhör de Great Old Ones och är ett monster som beskrivs som en blandning av bläckfisk och drake med människoliknande drag som ligger och sover i Stilla havet i den sjunkna staden R’lyeh. Lovecrafts inverkan på populärkulturen går inte att underskatta och det har bidragit till att om man vill skildra ett fruktansvärt havsmonster så liknar det antingen en drake som Godzilla eller en jättebläckfisk som Kraken, eller som Cthulhu helst en kombination av dem två. Man kan konstatera att Lovecraft har påverkat allmänhetens bild av bläckfiskens karaktär, och då inte i en positiv bemärkelse.
I filmserien ”Pirates of the Caribbean” styr den onda kapten Davy Jones över skeppet Den flygande holländaren. Kaptenens ansikte har formen av en bläckfisk med tentaklerna som skägg. Davy Jones har också makt över den fruktade Kraken som han kan befalla att anfalla fiendeskepp. I filmen Aquaman (2018) träffar vi i havsdjupet på Karathen (eller Kraken om man vill) som är ett sjömonster bestående av en mix av krabba och bläckfisk. I filmen Clash of the Titans (2010) utropas den kända repliken ”Release the Kraken” när gudarna bestämmer sig för att släppa loss det fruktansvärda monstret och straffa människorna. Kraken är här en Chthuluvariant, en blandning av drake och bläckfisk som bor på havsbotten, men som reser sig till ytan för att förstöra en stad. Det är därför ganska naturligt att när man idag tänker på jättebläckfiskar så är det inte i första hand på intelligenta och fredliga varelser man tänker på, utan på monster.
Det är inte bara det att bläckfiskar beskrivs som monster, de används också som en symbol för ondska. Repliken ”Release the Kraken” användes av Trump-administrationen för att underblåsa ryktena om valfusk i presidentvalet 2020. Hashtaggen #ReleaseTheKraken spred sig sedan snabbt och användes av Trumps anhängare på sociala medier för att sprida olika konspirationsteorier om valfusk.
Under 1900-talets användes bläckfisken som en symbol för ondska, maktövertagande och världskonspirationer. Nazisterna beskrev judarna som en stor bläckfisk vars tentakler sträckte sig över världen i syfte att ta över den. På olika propagandakartor kan man se hur Sovjetunionen, Tyskland, Japan och andra stater beskrivs som en bläckfisk vars tentakler invaderar och hotar andra länders frihet.
Bläckfisken som en symbol för en världsomfattande ond organisation hittar man också i fiktionens värld som i James Bond och i Marvel-filmerna. I James Bond möter vi terroristorganisationen SPECTRE som har en bläckfisk som symbol och i Marvels universum finns HYDRA, som är en liknade brottsorganisation. Även om en hydra mytologiskt är en varelse med många huvuden så använder HYDRA en bläckfisk som symbol. Det finns en dubbelondska i namnet och logotypen. Om man eliminerar en hydramedlem så tar snart två nya dess plats, men organisationen når dessutom överallt med sina tentakler.
Men om vi lämnar fiktionen ett tag och tittar på fakta om jättebläckfisken så har dess liv länge varit ett mysterium för forskarna. De lever i djuphavet och är skygga varelser. Länge var kunskapen om jättebläckfiskarna begränsad till upphittade delar (som tentakler) som spolats upp på stranden eller som återfanns i magen på valar. För även om de är stora så utgör de ingen fara för människor, utan är istället själva offer för kaskelotvalar som kan dyka ner till 1000 meters djup för att jaga bläckfiskarna. Det var först 2004 som japanska forskare lyckades filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö och några år senare fångades man en hel jättebläckfisk. Det är fortfarande mycket vi inte vet om bläckfiskarna, men några monster är de inte, utan precis som de flesta varelser på jorden så har de mer att frukta från människorna än vad vi har från dem. En sak är dock säkert och det är att bläckfisken i kulturen har fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Om det är så vi tänker bemöta intelligenta utomjordingar den dagen de kommer på besök till vår planet, så lär vi få en hel del problem.
info@opulens.se
