DEMITANKAR. “För av anpassningens starka garn är vi virkade, vi människor. Sura och sega yllekoftor är vi. Och nöden är uppfinningarnas moder.” Erik Cardelús skriver om sin längtan till Berlin och ett liv efter pandemin.
Sedan många år har jag tillbringat någon del av hösten i Berlin. Först åkte jag dit för att springa maraton (ja: tyska maratonlopp är välorganiserade). Efter loppen, lite lagom stel och stukad i benen, dröjde jag mig kvar i staden ett tag. Strövade runt i höstskrudade parker, drack kaffe och åt en apfelstrudel på något Konditorei. Hängde på en Kneipe, med Bier och fotbollsmatch flankerad av gastande tyskar. Jag tjuvlyssnade på konversationer vid höstmarknader i doften av jordiga grönsaker och stekta korvar. Stundom försökte jag mig också på ett stappligt samtal på tyska, ett lingvistiskt brott som nu är preskriberat.
Ja, listan kan göras lång, precis som livet då man försöker kartlägga dess fascinationer, skiftningar och minnesvärdheter. Speciellt i de hemtama städerna där livet försiggår i den förunderliga blandningen mellan utanförskap och innanförskap, ett tillstånd där blicken skärps på alla de där små detaljerna man så ofta missar i vardagen.
I höst är det såklart annorlunda. Vägen till Berlin ligger blockerad; livet har satts på paus. Normaliteten har vridits ur sitt lopp och blivit något annat, ett tillstånd som blivit annorlunda och främmande, som riktar förundrade och förändrade blickar tillbaka på det som en gång var. En normalitet som vi tog förgiven, ända fram tills den upphörde.
Så där kan man filosofera, om man är lagd ditåt. För pandemin har inte bara öppnat för oro, utan också för reflektion och tillbakablick. Vad var det egentligen för liv vi levde på den där tiden innan covid-19 klöv tillvaron itu, i ett före och efter? Själv orkar jag sällan filosofera; det är tröttsamt att definiera sönder allt. Ännu värre blir filosoferandet tillsammans med andra. Då går det lätt prestige i att vara skarp i huvudet, intelligent, speciellt med en massa osköna prestigetuppar i hägnet.
Scenen övergick i grynigt svartvitt.
Själv minns jag mina soliga höstdagar i Berlin och hur skönt de brukade ta på mig. Turerna ut till Potsdam, strövtågen i den enorma slottsparken där eller promenaderna genom Treptower Park. Mina steg tog mig genom det symmetriska och monumentala krigsmonumentet, en plats där jag kände mig som en spion i en John Le Carré-roman. I min inre film fick jag alltid den coola huvudrollen: med murriga tweedkläder satt jag på en bänk bland fallande höstlöv. Där fick jag sällskap av en mystisk man (som talade engelska med rysk accent), vilken lämnade över ett gråbrunt kuvert. Halvt gömd i lövverket stod en skum person och klickade med en kamera. Scenen övergick i grynigt svartvitt.
Nu hänvisas jag till att trampa runt i gamla minnen. Vinka ett bitterljuvt farväl till de fina höstdagarna i Berlin, som en Christopher Isherwood i den välkända boken Farväl till Berlin. Romanen som skildrar brytningstiden då den ystra Weimarrepubliken sakta men säkert övergick i den brutala bruna regimen som sedermera ödelade Europa.
Men till skillnad från Isherwood är inte mitt Berlin någon stad som håller på att gå under eller förlora sin själ. Inget stöveltramp eller bokbål. Staden ligger kvar och jag sitter kvar på stolen, med blicken nedborrad i böcker som förenar mig med staden, med dess många stämningar och rörelser, dofter och ljud. Just nu genom den årsfärska romanen Mannen som visste allt, av den prisbelönta brittiska författaren Deborah Levy. Romanen utspelar sig 1988 och huvudperson är den självupptagne engelska historikern Saul Adler, som fått ett stipendium för att vistas i Östberlin och skriva en förskönande artikel om DDR. Hans framlidne fader var gammelkommunist, familjen är av judisk börd och Saul är både narcissistisk och svajig. Så vistelsen i Berlin och mötet med stadens alla nutida och historiska avlagringar är upplagt för att bli omtumlande. Att Saul precis skadats i en trafikolycka vid Abbey Road hemma i London, blivit dumpad av sin flickvän och upptäcker att han också gillar intima aktiviteter med killar, sätter ytterligare sprätt på dramaturgin.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
På kvällarna, med trötta bokögon, blir det inte bara bokligt sidoprassel, utan också bitterljuv Berlinnostalgi i Weissensee, den tragiskt diktaturmärkta kärlekshistorien mellan Julia och Martin. Den välkända tv-serien är inspelad i genuin miljö, på Stasis högkvarter i Lichtenberg. Flera av Berlins trivsamma parker passerar förbi, vi ser den burgna men alternativa stadsdelen Prenzlauer Berg, vandrar runt i Plattenbau (DDR:s miljonprogram) och kring Weissensee, sjön runt vilken allt cirklar. Weissensee, den natursköna sjön, kantad av patriciervillor där DDR-pamparna ”råkade” få bostäder, i den ”jämlikaste” av länder på den gamla onda tiden. Ibland umgås jag med tanken på att det kunde ha varit långt mycket värre än nu, i dagens pandemi, med oturen att födas in i det sena 30-talets Berlin eller i 80-talets instängda DDR-diktatur. En ganska effektiv mental medicin mot pandemiskt självömkande. I alla fall hos mig.
I radioprogrammet God morgon världen berättar några personer om hur de hanterar denna tunga och tuffa pandemiska tid. En man berättar om hur han glider in i musik, lyssnar, känner starkt och gråter en skvätt. En fotbollsälskande kvinna beskriver sin saknad av fotbollsupplevelser med andra, i den köttsliga världen där man står många tillsammans på en läktare; hoppar, gungar och sjunger. Men vad göra när det inte längre går? Ett sätt, enligt damen, är att dekorera TV-apparaten med det älskade lagets färger, klä sig i supporterkläder och ladda ur, själv eller med någon smittsäker bundsförvant. Fake it ’til you make it, eller bara få livet att funka i väntan på något bättre.
För av anpassningens starka garn är vi virkade, vi människor. Sura och sega yllekoftor är vi. Och nöden är uppfinningarnas moder. Själv tänker jag dekorera min Berlingrotta med kärleksfull omsorg de närmaste månaderna. Och förhoppningsvis kan jag sedan – yrvaken som en björn – kliva ut och se mig omkring i det starka vårljuset tids nog. Och för den som inte vet, är Berlins stadsymbol en björn, djuret som går in i ide under den hårda vintern.
info@opulens.se
