ESSÄ. Flanerandet inbjuder ofta till en form av impressionism – snabba intryck, möten och och att se nya saker och i ett nytt ljus. Impressionismen kan ses som både metod och kunskapskälla. Det låter kanske flummigt, men det är mycket konkret, skriver Göran Dahl.
En solig sensommardag väljer jag att flanera i centrala Lund. Längdmässigt är promenaden inte jättelång, till ytan är den gamla staden liten men oerhört tät. Ja, det är mer ett mållöst flanerande än en målinriktad promenad. Att flanera är en konst och beskrivs på Wikipedia som ett ”sorts tanklöst och mållöst strosande”. Själva ordet kommer från franska ”flâneur” och betyder närmast ”strosa omkring”. Det var i 1800-talets Paris som ordet kom i svang för att beteckna folk som sågs på boulevarderna, i parker och caféer. Idag associeras nog flanör med någon som utforskar stadens gator, miljöer och dess folk.
Flanören och staden är ett kärt gammalt tema hos flera författare och filosofer. Urparisaren och poeten Charles Baudelaire (1821-67) omtalade flanören som en “gentlemannastrosare av stadens gator” och på grund av turbulensen med politisk oro runt mitten av 1800-talet menade han att en konstnär bör vara “en trottoarens botanist.” Som den amerikanske kulturgeografen David Harvey har påpekat slets Baudelaire mellan flanören och den bortskämde latmasken (dandyn), han slets mellan engagemang och cynism.
Sociologen Georg Simmel (1858-1918) skrev essän Storstäderna och det andliga livet 1903. För Simmel kännetecknas större städer av komplexitet, nya sociala band, nervositet, stress och den kapitalistiska ekonomin – pengar, pengar, köpa, sälja och jäkta, bråttom, bråttom. Och anonymitet, blasé. Hans egna främlingskap som tysk jude och de stora svårigheterna att få en anställning spelar säkert in i denna ganska pessimistiska analys. Han har bland annat kallats för ”en ledig flanör” som observerar. Hans observationer av mode, pengar, byggnader, sinnesstämningar med mera resulterade i flera essäer och även böcker.
Den tyske filosofen och författaren Walter Benjamin (1892-1940), en av de främsta tänkarna i den så kallade Frankfurtskolan, dyker osökt upp i detta sammanhang. Benjamin lyssnade på Simmel i Berlin 1913 och det har satt sina spår i hans verk. En annan avgörande händelse var att han som jude och tillika marxist tvingades i exil – liksom hans nära vän Bertolt Brecht och hela Frankfurtskolan – och från 1933 var han huvudsakligen bosatt i Paris. Och det är här han skriver en av sina mest kända essäer – Paris, 1800-talets huvudstad (på svenska i Bild och dialektik, 1969). Essän inleds med en dikt om Paris av vietnamesen Nguyen Trong Hiep. Den är värd att återge:
Vattnen är blå och växterna är rosa;
aftonen är ljuv att skåda;
Man går på promenad. De stora damerna går på promenad; bakom dem promenerar små damer. (1897)
Essän är ett slags miniversion av Benjamins drömprojekt – en analys av Paris passager, de affärer och gallerior som byggdes i slutet av 1800-talet, främst för att öka varukonsumtionen, och i synnerhet för att sälja de kläder som producerades av den växande textilindustrin. En effekt av detta blev modets framväxt och att modet skiftade allt snabbare. För att kunna skriva och slutföra det nämnda drömprojektet samlade Benjamin in ett massivt arkiv. Men längre till ett ofärdigt men massivt manus kom han aldrig. Idag finns detta utgivet och även översatt till svenska (se nedan). Passagearbetet har givetvis Baudelaire som ett slags huvudperson (Benjamin översatte för övrigt honom till tyska). För Benjamin blir flanören ett slags stadslivets detektiv, ett symptom för den kapitalistiska staden och dess förfrämligande. Som marxist, liksom undertecknad, är han djupt kluven.
Urbanitet är en livsform och ett tillstånd. Man bor nära varandra, tätt, och i många städer, till exempel Lund, är toleransen stor. Lite frihetligt. Och kosmopolitiskt, engelska talas nästan lika ofta som svenska.
Svenskberlinaren Ulf Peter Hallberg, författare och översättare (han har bland annat översatt Benjamins mäktiga Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad, två tjocka band) har nämnt både för mig och andra att han ser Berlin som nattens stad, på natten är staden ljus, levande och öppen. Med sina otaliga caféer och Bierstuben inbjuder staden oss till att gå ut, röra på och förflytta oss, träffa nya och gamla bekanta, föra samtal och reflektera. I en intervju (Göteborgs-Posten 29 juli 1996) säger han att ”flanörens liv hade jag redan gestaltat som tonåring”.
Hur stämmer då de här idéerna med mitt förflyttande i Lund? Staden lever och det kryllar av nyanlända studenter från Europeiska unionens medlemsländer, för dem är det ju gratis att studera här. På detta sätt föds några spridda reflexioner.
Flanerandet består av korta möten och observationer. Och oväntade möten – jag blir förvånad över hur många gamla bekanta som jag inte sett på flera år som jag stöter på. Jag ser nya byggnader som tar form. Och en del gamla som jag aldrig lagt märke till förr. Jag stormtrivs i det täta folklivet och just denna vackra dag är de flesta riktigt glada och sociala. Det är annat än under den mörka tiden.
Urbanitet är en livsform och ett tillstånd. Man bor nära varandra, tätt, och i många städer, till exempel Lund, är toleransen stor. Lite frihetligt. Och kosmopolitiskt, engelska talas nästan lika ofta som svenska.
Denna dag bjuder på flera spontana möten med nyanlända gäststudenter, många ska vara här ett år för att ta en masterexamen. Jag frågar vad de tycker om Lund. Jodå, vacker och gammal stad med trevliga människor säger de. Vi undviker de eventuella baksidor som finns. Något jag inte nämner är den gamla affischen med texten ”Välkommen till Lund! Här röstar vi på Vänsterpartiet” som partiet för rätt många år sedan satte upp vid stadens infarter. Vänstern är stark här.
Jag tar min dagliga tur till Universitetsbiblioteket: en bok jag måste läsa går att hämta direkt och jag har en arbetsplats här med ett eget skåp. Men jag stannar inte inomhus. Utomhus slås jag av de många lövträden och luften och solen. Och ställen med god och bra mat är det inte långt till. Jag blir nästan hypersocial, jag känner att jag kan prata med alla (vilket jag givetvis inte gör).
Men spatserturen är inte helt och hållet angenäm: Mammon och Babylon regerar i de butiker och gallerior som ännu inte flyttat ut till stadens utkanter. På några enstaka platser ser jag resultaten av 1960-talets rivningshysteri. Och flera cyklister lever farligt, inte minst genom sitt eget beteende. Tack och lov är biltrafiken hårt reglerad.
Flanerandet inbjuder ofta till en form av impressionism – snabba intryck, möten och och att se nya saker och dessa i ett nytt ljus. Impressionismen kan ses som både metod och kunskapskälla. Det låter kanske flummigt, men det är mycket konkret: Det fanns ju konstnärliga impressionister, och även en del sociologer var och är det, främst då Simmel som jag snabbt återgår till. Simmelexperten David Frisby har en tes om att Simmel var impressionist. Det är dock inte övertygande, han var snarare perspektivist, han såg och skrev om fenomen från olika perspektiv. Men det innebär givetvis inte att ”impressionism” inte kan vara en träffande liknelse för en metod bestående av deltagande, observation, reflektion, en del av självförståelsen och just en kunskapskälla. Något som passar in på flanerandet.
I november ger jag mig ut på stadens gator igen. Borta är myllret, ljuset, grönskan och upprymdheten. I stället slås jag av bristen på mötesplatser och offentliga rum. Vid stadens hjärta, Stortorget, finns stadens enda riktiga bokhandel med allt färre böcker. Åhléns har flyttat in i en stor galleria, ytterligare ett kaffehus har öppnat. Men på torgets östra sida, där Rådhuset och Stadshallen ligger, syns inte en person till. Det är ganska talande att där möten och samtal borde äga rum, på torget, där gapar det tomt. Och på kaffehusen och ölstugorna utbyts för det mesta inga väsentligheter.
Flanerande i all ära – det kan leda till nya möten, och om samtalen kommer in på gemensamma angelägenheter förbättras demokratins möjligheter. Men det samma kan man nog inte säga om var och en stannar inomhus vid sina datorer och flamsar hit och dit på sociala medier. Det saknas helt enkelt mötesplatser, inte minst under årets mörka månader. Jag har inte hört några politiker som driver frågan.
info@opulens.se
