VÅRSALONG. Maria Johansson har besökt årets vårsalong på Liljevalchs och konstaterar att det är ett kreativt myller samt att utställningen är ovanligt yster.
Vårsalongen 2025
Liljevalchs, Stockholm
Visas till och med den 27 april
Årets vårsalong har börjat på Liljevalchs konsthall. De som i år har gjort urvalet är Marcia Harvey Isaksson (internationellt verksam konstnär och curator), Daniel Youssef (konstnär) och Sandra Weil (curator och mentor för asylsökande kvinnor) och den nya chefen för Liljevalchs; Joanna Sandell Wright.
Juryns förhoppningar är att de 282 konstverken av 177 konstnärer ska spegla den konst som skapas i Sverige just nu. Har vårsalongen lämnat den folkliga förankringen bakom sig? Den salong där amatörer och professionella visas sida vid sida. Det är möjligt, för flertalet av verken är utförda av väl skolade konstnärer.
Vårsalong full av upptåg
Mitt första intryck är att det är en ovanligt yster och avslappnad ton i salongen. Full av små upptåg. Och om de utvalda verken speglar vad som pågår just nu så tycks konsten just nu handla om det lilla perspektivet. Motiven kretsar runt vardagliga iakttagelser och existentiella upplevelser. Det finns även verk som är debatterande och samhällskritiska, men inte på ett dogmatiskt vis.
Exempel på verk med utgångspunkt i det personliga och vardagliga är exempelvis Johan Sandlers konstverk ”Måste komma igång med rökningen igen”. Verket är en cigarettfimp utförd i bemålat trä. Eller Malin Amnebys målning ”Draperad” som påminner oss om närande nära relationer. Och Sofie Stenbergs målning ”Ge mig en riktning” som föreställer ett barn som klättrar uppför ett berg. Verket gestaltar en känsla av osäkerhet. Linnea Sundkvists fina teckning ”Blickfånget” påminner oss om att vi alla är unika.
Per Ageliis imponerande assemblage i betong blickar tillbaka till modernismen, verket tar avstamp i Picassos betongskulpturer. Sonja B Zornats textila installation ”Dream Zone” blandar rumslig installation med traditionella bildvävar. Vävarnas motiv är vardagliga såsom sängar, mattor och kuddar.
Rita Nilsson Spolanders målning ”Svan-attacken” föreställer konstnärens lillebrors ansiktsuttryck efter att ha attackerats av en svan vid badstranden. Stefan Lindqvists ”Molnet” visualiserar hur känslan av ett ögonblicks intryck har kraft att hänga kvar.
Elle Azhdari skapar konstverk som också är ätbara, hon deltar med en vackert dekorerad tårta med titel ”Gerascophobia”. Simon Gunnarssons virkade överdimensionerade tandborste ”Vardagsriter 1” greppar på ett påtagligt och fysiskt vis det igenkännbara. Niklas Laustiolas målning ”Puppy love” försöker minnas tillbaka till den första förälskelsen. Britta Noresten försöker med sin suggestiva målning ”Silent companion 2,3” utforska minnen av både det fysiska och det som finns under ytan.
Hanna Järgenstedts charmiga installation ”I want to know what love is” är en animerad film som visas i en real size bil av papier maché. Filmens berättelse är baserad på en bilresa till Berlin för att satsa på kärleken.
Vendela Wetterströms skulptur ”Såja” av rosa sidentyg och skumgummi har en befriande och lugnande inverkan. Ann-Sofie Claesson vill med sin teckning ”Man med hund” placera våra existentiella villkor i fokus och får mina tankar att vandra till Mrs Bates i Psycho.
Lovisa Axellie har i målningen ”Monument V” målat av en hög av kläder. Med stor igenkänningsfaktor från de högar av kläder vi ofta lyckas skapa runt oss i våra hem. Anton Isakssons målning ”Harare hospital” berättar om mötet mellan olika kulturer under en resa och visualiserar känslan av det som är främmande men ändå inte.
Rolf Bergströms målning ”Gäddan”, föreställande en flicka invid sjön med en nyfångad gädda i famnen, påminner om att liv och död går sida vid sida i tillvaron. Alba Carusos tuftade och sydda fläta ”Birgit the braid” med utgångspunkt i mormor Birgits blomskisser från 70-talet, blir i slutändan ett konstverk som är en ”teknisk hybrid”.
Klara Wirsén Suchowiaks skulptur ”Domestic” visualiserar småbarnfamiljens kaos, omställningen från egocentrisk singel till i bästa fall funktionell barnfamilj. Med en mix av allsköns olika material skapar hon en märklig och fantastisk skulptur.
Malin Matteo skapar verk av utsorterade gamla hemtextilier som hamnar nånstans mellan skulptur och måleri när de i stor skala installeras i rummet. Kirstie Ekelunds vackra blyertsteckningar ”Boplats” visualiserar ett intimt band mellan människan och naturen.
Robert Berghs ”Flytlåda” är en kopia i frigolit av en flyttlåda, en både poetisk och komisk rapport från vardagen.
Therese Malmbergs ”Godisskallar” är noga utförda teckningar av något så vardagligt och välkänt som godis, med hjälp av det välkända vill hon definiera något mellanmänskligt.
Caroline Ohlsson tycks med sitt verk ”Royal Alcazar” binda ihop referenser från konstens nu- och dåtid med en personlig utgångspunkt. Resultatet blir en dramaturgiskt arrangerad berättelse med tekniker som skulptur, video, installation. Jessica Björk målar av sin döda hunds ”kläder” i verket ”Molles sista dag”, som ett led i sorgeprocessen.
Samhällskritiska inslag på vårsalongen
Exempel på samhällskritisk och debatterande konst är Johanna Hoffstens ”America’s Sweethearts: The Cheerleader Uprising”, med ett både humoristiskt och intuitivt måleri kommenterar hon samhällets överkrav på underbetalda amerikanska cheerleaders.
Per Erik Nilsson målar i ”Midvinternattsdröm” en jultomte på promenad i ett somrigt landskap. Konstnären säger sig vilja diskutera samtidens alienation och rotlöshet, en känsla som förstärks av ett filmiskt måleri. Maya Økland vill med sitt vackra AI genererade fotografi av en kvinna och en häst kommentera AI-teknikens brister inom områden som genus och etnicitet. Karin Widman Frostenson monumentala målning ”En svensk poesikanon” löser på ett avväpnande och befriande sätt alla våra problem med kultur kanoner, i hennes version finns de flesta med, från Elsa Beskow och Astrid Lindgren till Lagerlöf, Bruno K Öijer och Hasse och Tage.
Anneli Ahlmér som i år blivit antagen till vårsalongen efter att ha sökt 8 gånger, deltar med verket ”För längtande söner: Pappafåtöljen”. Verket behandlar pappors frånvaro, något hon som leg psykoterapeut är väl bekant med. Verket berör en samtida samhällsdebatt om frånvarande fäders negativa inverkan.
Cristian Quinteros Sotos fotografi ”Självporträtt” vill med sin hänvisning till Anders Zorn ifrågasätta förutfattade meningar om ”kroppslig inkludering och gemenskap”. Och samtidigt skapa en dialog om den svenska historien och naturen.
Hans verk blir en tydlig röst från det queera perspektivet. Agnes Hjalmarsson har sytt en folkdräkt av Ikeas blå och gula plastkassar och säger sig med det ”utforska dissonansen mellan utseende, omgivning och kultur (hennes mamma adopterades från Korea till Sverige), språkbarriären och distansen mellan mig själv och den koreanska släkten”. Verket aktualiserar debatten rörande adoptioner men refererar samtidigt till måleri, skulptur och mode.
De utvalda verken är ett axplock ur det myller som är vårsalongen. Som väntar på besökare. Förra året ökade antalet besökare med 20 %. Det är inte ovanligt att vi människor söker oss till konst i kristider. Och det är möjligt att den personliga tonen och referenserna till vardagen är kopplat till en samtida oro. Även om tonläget är förhållandevis öppet och kreativt. Det får mig att minnas 80-talet, och alla de möjligheter som då tycktes ligga öppna för konsten.
info@opulens.se
