KONST. Nu när medierna räknat upp alla de förmåner som närvaron av konst ger talas det äntligen klarspråk i kulturpolitiken: det här borde helt enkelt ha hänt för länge sedan, och borde hända hela tiden, överallt, skriver Ida Thunström apropå diskussionen i Malmö om placeringen av ett nytt konstmuseum.
I Roms stadskärna kan man i stort sett krypa mellan sevärdheterna. Det är oerhört fuskigt, framför allt eftersom man samtidigt kan ta tunnelbanan till nästan vilken station som helst i staden, och genast stå framför något slags konstnärligt mästerverk. Den gamla arbetarstaden Malmö, vars främsta landmärke länge var Kockumskranen nere vid hamnen, har uppenbarligen inte riktigt samma möjligheter som Rom att locka till sig kulturellt intresserade besökare. Svårt att sitta och dricka kaffe på en antik ruin i den här stan. Eller ens på en runsten från Vikingatiden.
Konst och kultur har blivit en produkt som måste kalkyleras och värderas, precis som allt annat inom det kapitalistiska systemet. Den planen har inte gått direkt jättebra. Istället för hus från medeltiden får vi köpcentrum. Den svenska rivningshysterin på 1960- och 70-talet, som bland annat ledde till förstörelsen av gamla Caroli, är ett lysande exempel på hur kortsiktigt vi i Sverige oftast ser på sådant som inte går att mäta. Därför är det nästan ironiskt att diskussionen om var Malmös nya konstmuseum ska ligga har blivit så viktig. Plötsligt har det nämligen blivit uppenbart vilken hög avkastning kultur faktiskt ger åt en region.
Jag är alltså helt med på hur stor vikt placeringen av ett nytt konstmuseum är i Malmö. Utbudet av museer och gallerier är så pass skralt här att det kan betecknas som en regelrätt torka. Men utveckling och rörelse är inget man kan bygga sig till bara lite då och då. Konst är ett levande tillstånd, och i varje stad och region behöver den ständigt underhåll.
Nu står ett typiskt konstmuseum förvisso för mer än bara upplevelsen av bilderna de visar upp. Det blir ett turistmål, kulturmärke, det blir rentav en symbol. Ändå borde den här debatten räcka för att fungera som en ögonöppnare för kommunen. När det nu så tydligt visat sig hur värdefull, rentav nödvändig, kultur är för en region borde vi ju såklart bygga ett helt knippe museer. Museum är dock tämligen kostsamma projekt. Betydligt billigare skulle det därför bli att lägga en löpande summa till fria konstprojekt runtom i staden.
Projektet bildkonst är så pass beroende av möjligheten att kunna utvecklas i fred, att det är omöjligt att med framgång närma sig det kortsiktigt. Ett vitalt kulturliv behöver möjligheter att få vara just levande. Konst är en ständigt pågående process, man sår frön lite här och var och sen växer det och så kan man skörda efter ett litet tag. En naturlig slags långsiktighet som tyvärr sällan får särskilt stort utrymme i en stads kulturbudget. Ett utrymme som den uppenbarligen förtjänar. Eftersom konstnärer är små fröer i sig själva behövs bara en reguljär tillförsel av vatten. Något som en kommun borde förstå är en viktig investering. Kanske kan kommunen regelbundet sponsra ett par öppna utrymmen där konstnärer kan arbeta. Och skapa tillgång till lite utrustning och material. Sådana satsningar genererar konstnärlig produktion, och skulle tveklöst bli prisvärda i längden.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag är alltså helt med på hur stor vikt placeringen av ett nytt konstmuseum har i Malmö. Utbudet av museer och gallerier är så pass skralt här att det kan betecknas som en regelrätt torka. Men utveckling och rörelse är inget man kan bygga sig till bara lite då och då. Konst är ett levande tillstånd, och i varje stad och region behöver den ständigt underhåll.
Att turister i Malmö verkar vara betydligt mer intresserade av Öresundsbron än av Turning Torso har i stor utsträckning att göra med den internationellt hyllade teveserien Bron. Byggnader skapar sällan kultur i sig, det gör historierna som gömmer sig inuti dem. I ett konstmuseum gömmer sig tusentals historier. Verk som vart och ett behövt både tid och tålamod för att kunna växa till sig. Kan inte Malmö skapa utrymmen för konstnärer idag, där just tid och tålamod kan få råda?
Att det blivit en så pass engagerad diskussion om museets placering är alltså självklart. Men som så ofta gömmer det sig en än mer relevant fråga bakom den uppenbara. En viktig och reell debatt borde föras om hur det kommit sig att placeringen av det här museet känns så avgörande. Vi borde få till ett samtal om vilka möjligheter till räddning som återstår för alla de stackars regioner som inte kommer att få den stora äran. Nu när medierna räknat upp alla de förmåner som närvaron av konst ger talas det äntligen klarspråk i kulturpolitiken: det här borde helt enkelt ha hänt för länge sedan, och borde hända hela tiden, överallt.
ida.thunstrom@opulens.se
