ARKITEKTUR. “De har gjort henne alldeles sprängfull av lager och dimensioner, och hon besitter ett djup som inte handlar om illusion. Hon berättar sin tillblivelses historia, full av motsägelser. Komplexitet. Skönhet”, skriver Ida Thunström.
Det är sällan skönhet är rent visuell. När vi resonerar över vilka kroppar och ting som är vackra borde vi kanske fokusera mer på deras dimensioner. Fundera över huruvida något är mångbottnat och komplext eller inte. Vi har flera fiffiga metoder för att lura ögat och hjärnan att skapa illusoriskt djup i tvådimensionella bilder. Ett effektivt övertygandes sätt att härma, eller rentav återskapa, det vi upplever i verkligheten. Men går det att skapa en visuell illusion av tid? Genom att rufsa till ett material försöker vi skapa en konstgjord patina, men den illusionen köper vi inte lika lätt som centralperspektivets geometriska lösning. Det tycks vara svårare att skapa en illusion av avståndet mellan nu och då, än den av här och där. Det förgångna tycks fortfarande bäst vilja visa upp sig i verkliga rynkor och spår.
Låt oss testa med symbolik. En människas hud kan berätta så mycket. Ärr och linjer, varje rörelse sätter sig i en kropp, varje händelse. Precis som varje stund av verklighet sätter sig som repor på en stenmur.
På 1100-talet byggdes Lunds Domkyrka. Det var länge sedan. Samhället var annorlunda, och kyrkan kom till för att fylla helt andra behov än dem vi har idag. Och under alla dessa år har hennes kropp förändrats. 1234 härjade en omfattande brand, och hon blev sig nog aldrig lik efter den.
Tillbyggnader och återhämtningar. Rivningar och nykomlingar. Den gamla orgeln togs bort på 1600-talet, medan det berömda astronomiska uret har funnits med ända sedan 1400-talet och fortfarande står kvar. Listan över förändringar är lika spännande som den är lång. Manipulerad för att passa olika tiders behov, bär Lunds Domkyrka spår av århundradens olika estetiska ideal och kulturella förändringar. De har gjort henne alldeles sprängfull av lager och dimensioner, och hon besitter ett djup som inte handlar om illusion. Hon berättar sin tillblivelses historia, full av motsägelser. Komplexitet. Skönhet.
I slutet av 1800-talet behövdes det i Lund en kyrka som kunde rymma fler människor. Arkitekten Hugo Zettervall (som för övrigt står bakom Domkyrkans sent tillkomna klocktorn) fick fria händer, och 1891 invigdes Allhelgonakyrkan. Ritad helt i nygotisk stil. En arkitektonisk idé som fick realiseras i sin helhet, och Allhelgonakyrkan är stabil och enhetlig. För snart tio år sedan genomgick hon en smärtfri renovering, men det är allt som behövt fixas. Operationen lämnade inte några direkta ärr efter sig, så att gå in i Zettervalls kyrka är som att förflyttas i tiden. På lek. Och vi älskar berättelser. Både de som är tagna ur verkligheten och inte. Att ge efter och låta sig förföras av en fullkomlig illusion är alltid lika skönt.
Bredvid Breitscheidplatz i Berlin, (torget vars årliga julmarknad för övrigt fått sig en mer närliggande blodig historia) reser sig Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, ritad av Franz Schwechten. Liksom Zettervalls Allhelgonakyrka uppfördes hon i slutet av 1800-talet, men hon är idag verkligt dramatisk med sitt till hälften bortsprängda torn. Denna skadade men stolta krigstrasa, bombad år 1943, har blivit en arkitektonisk sorg men är samtidigt ett uttrycksfullt minnesmärke. Bland allt som byggdes upp efter kriget har hon fått stå orörd som ett blodsvittne, eller en martyr. Det om något måste väl klassas som vackert? Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche berättar en viktig historia då hon förkroppsligar en faktisk händelse, men skildringen tar sig inte endast en torr, beskrivande form. Sår är viktiga lager. Genom att överleva blir vi till något mer än det som skadat oss.
Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche är mer än bara en symbolisk kvarleva efter andra världskriget, hon är en berättelse om en byggnad som kan vara alla skadade byggnader. Eller skulpturer. Eller tankar och idéer eller rentav människor.
ida.thunstrom@opulens.se
