Vårt behov av arkiv

När jag gick gymnasiet berättade min samhällskunskapslärare att han hade hjälpt sin partner att städa ur hennes mormors dödsbo. När de hade rensat och gallrat bland den gamla kvinnans saker hittade de en låda som var märkt ”Snörstumpar för korta för att användas”. Denna märkning gjordes troligtvis av en person som upplevde krigsårens sparsamhet, men det är också ett exempel på människans förmåga att arkivera och katalogisera och drift att bevara för framtiden.

Arkiverande och katalogiserande kan vid första anblicken vara en dammig och tråkig syssla, ett samlande av ändlösa, permanenta bokhyllor med gammalt groll. Men efter att ha satt mig in i fotografen Dayanita Singhs konstnärskap ställer jag mig i stället frågan, varför är arkiv så fängslande och intressanta?

Singh, som är årets Hasselbladspristagare, skildrar ofta arkiv i sina fotoserier, en dokumentation av dokumentation med andra ord. De indiska arkiven som har fångats på de svartvita fotografierna är tillsynes helt oorganiserade, fyllda till brädden med buntar av papper, ibland inslagna i tyg och ibland lagrade på hyllor. Fotografierna får liv genom de mönster som skapas av pappershögar huller om buller. Vissa bilder påminner om livfulla, böljande vågor och väcker ett intresse för vad dokumenten kan innehålla.

Singh fångar samtidigt den mänskliga relationen till det förflutna och vårt behov av att förvara och bevara information för framtiden. De stora kvantiteterna av dokument erbjuder också en inblick i det enorma Indien. Det blir en intressant tolkning av idéen av det stora Indien med dess mångfald. Dokumenten ger betraktaren en bild av hur mycket landet faktiskt rymmer.

Arkiven samlar våra erfarenheter och kunskap på samma sätt som ett museum men med mindre häpnadsväckande föremål. De visar vårt uppenbara behov och vilja att dokumentera vår historia och samtid för framtidens skull. Vi har bland annat skapat byråkratiska samlingar för att kunna föra statistik och veta vem som bodde var och gjorde vad, samlingar som skapas av praktisk nödvändighet i stunden men också för att framtida personer ska kunna veta något om oss. Det nu levande Vi:et som försöker kommunicera något till den kommande Dem.

Många arkiv och samlingar har också skapats utifrån rädslan att försvinna, för att bevara det vi håller allra kärast och det som krävs för basal överlevnad. Runt om i världen finns fröbanker så att vår civilisation kan återskapas om något skulle hända vår nuvarande. Fröbankerna innebär att vi kan dra i gång jordbruket igen, odla mat och att återskapa liv och växtlighet.

Parallellt med dessa fröbanker har vi även inrättat samlingar för att bevara vår kultur och det som berättar om vilka vi är. Som Arctic World Archive på Svalbard eller Otsuka Art Museum i Tokyo, två samlingar med replikor av vårt världsarv. I arkivet på Svalbard, i ett djupt bergrum, har musik, litteratur, konst och till och med vissa länders konstitutioner bevarats i digitala kopior för eftervärlden, med tillhörande manual för att få tillgång till dem.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras.

I det japanska museet rymmer replikor av våra mest kända konstverk återskapats på mer hållbara material så att risken att konsten vittrar sönder blir mindre. Synd bara att museet är förlagt i en stad som ständigt står inför ett jordbävningshot. Men det är kanske därför idéen till samlingen uppstod, då den bräckliga jordskorpan gör att inget är konstant i staden? Dessutom har Japan genom historien förlorat konstskatter och viktiga byggnader i jordbävningar och tsunamier.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras. Nu när vi ändå lever under ett vagt hot om förintelse från både kärnvapen och klimatkatastrofer finns det lite tröst i att någon kanske kommer få reda på att vi en gång fanns. Vilket också leder till den hissnande och förundrande tanken om vem det kommer vara? Vem kommer vara intresserade av oss och det vi hittar på?

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid

Dayanita Singh jobbar emot det statiska i stillbildens natur i sina utställningar, som är byggda på ett sätt att curatorer kan byta uppsättningen av fotografier och hängningen under utställningens gång. Något som blir extra intressant då hennes fotografier rör sig i en arkivens värld. Arkivens och museums permanenta samlingar har i sin natur statiska aspekter, tanken är att har det en gång hamnat där så är de kvar där. Men frågan är hur statiska arkiven faktiskt är? 

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid, då de troligtvis kommer brinna upp, regna bort, digitaliseras eller kanske till och med avsiktligt förstöras om någon tycker att de är överflödiga. Men då är det också fint att hennes fotografier finns kvar för att bevara vår drift att bevara inför vad som komma skall. Så det kanske är dags att hennes fotografier hamnar i bergrummen på Svalbard för framtidens skull?

Kunskapen och de bevarade erfarenheterna tolkas dock ständigt om beroende på vem som kliver ner i arkivens vrår eller när någon gör det, och samlingarna kan också bli farliga eller olustiga. Vad som en gång var viktig information som samlades in i det dolda visar sig idag obehagligt. Amerikanska FBI:s dokumenterande över afroamerikaner som potentiellt kunde vara farliga, DDR:s arkiv över det statliga angiveriet som blev norm bland deras invånare eller rasbiologins insamlande av skelettdelar. I efterhand skakar vi på huvudet åt dåtidens aktivitet som visar hur skev den dåvarande samtiden var.

Jag läste en gång om hur det gjordes försök att förstöra nämnda DDR-arkiv vid murens fall. Det blev känsligt att folk skulle veta vad som hade samlats in och bevarats i syftet att kontrollera medborgarna, så pass känsligt att när muren började falla så förstördes mycket i panik genom häva ner dokumenten i vattenhinkar. Informationen och sättet den hade samlats in på var olustig och tappade dessutom sitt syfte när regimen föll. Kanske var det till och med ett försök att även upplösa minnet av angiveri.

Likt Singhs konst är inte heller arkiven konstanta eller statiska, de tolkas om, fylls på, förstörs i olyckor och intresset för dem kommer och går. Vårt behov för dem förändras och fluktuerar. Däremot är tanken att de är till för framtiden och framtiden är konstant, den kommer vare sig vi vill eller inte eller om vi är här. Svalbards arkiv, fröbankerna och museet i Tokyo får agera minneslappar i vårt kollektiva minne och är ett försök att göra vår kultur odödlig och evig eller åtminstone ihågkommen.

Det sägs att vi ska leva i nuet, men det kan vara nyttigt att skänka en liten tanke åt vår kvarlåtenskap och framtida avtryck, så inte allt bevarat är för kort eller lortigt för att användas.