BILDKONST. “Rineke Dijkstra har för vana att hålla igång en konversation med dem hon fotograferar medan hon ställer upp sin kamera och sedan plåtar, i en omständlig procedur,” skriver Ivo Holmqvist om den internationellt uppmärksammade fotografen som precis vunnit Hasselblad-priset.
Hasselblad-priset är nog det förnämsta i fotovärlden, och ett av de största: pristagaren får en miljon kronor, en guldmedalj och ett diplom. Den förste var Lennart Nilsson 1980, den senaste är holländskan Rineke Dijkstra, född 1959, som får sitt pris i Göteborg den 9 oktober. Dagen därpå arrangeras ett symposium om hennes fotografier, och så en utställning. Hon hör till de internationellt mest uppmärksammade av dagens fotografer, i USA framför allt efter en exposé på Guggenheim i New York för tio år sedan. Ett brett urval av hennes bilder visas nu och fram till den 30 december på Louisiana –konstmuseet vid Sundet – i Humlebæk strax norr om Köpenhamn. Det är en högintressant serie personporträtt, tagna med en gammaldags 4×5 bälgkamera på stativ. Sådant gör man inte i hast – det märks också på bilderna där det härskar ett påtagligt lugn.
En räcka på sju bilder visar den franske ynglingen Olivier Silva från Toulouse som tar värvning som sjuttonåring i Främlingslegionen, yngre än så får man inte vara. Först är han en vek ung man i civila kläder, men han är förändrad bara några timmar senare när han dragit på sig uniformen. Och så fortgår det med kortare eller längre tids mellanrum, till den sista där han är en ärrad legionär. Likadant med tre systrarna Emma, Lucy och Cécilie som Dikjstra följt från 2008 till 2014 och där man kan följa hur de gradvis ändras från barn över tonåringar till vuxna. De tycks alldeles obesvärade inför kameran, som vore det en vän de har tillit till som tog bilderna. Och det var det nog; Rineke Dijkstra har för vana att hålla igång en konversation med dem hon fotograferar medan hon ställer upp sin kamera och sedan plåtar, i en omständlig procedur.
Flera bilder visar grupper av unga människor i parker i England och Holland, andra på stränder i olika länder, alla lugnt allvarsamma. Utmattade nyförlösta mödrar och blesserade spanska tjurfäktare ställs ut i samma rum, och vi kan följa Almerissa som kommer till Leyden från Bosnien som sexårig flykting, i en lång rad bilder tagna med två års mellanrum tills hon sitter med sin årsgamla baby i armarna: ”hendes gradvise forvandling fra en lille, rodløs bosnisk pige til en selvsikker ung, vesteuropæisk kvinde” som det sammanfattas i utställningskatalogen. Allra intressantast är ett par videoinstallationer. Den ena visar tonåringar som dansar solo, elegantast av dem en ung färgad flicka på discot The Crazyhouse i Liverpool som verkar ha lika stort nöje av att röra sig graciöst inför kameran som vi av att betrakta henne.
Allra bäst och märkligast är videon ”I see a woman crying”, filmad på en skola i Liverpool 2009. Där ses en grupp allvarsamma tioåringar i prydliga skoluniformer, grå tröjor, vit skjorta, röd slips, som intensivt och eftertänksamt betraktar en tavla av Picasso och kommenterar den, med stor medkänsla och inlevelse. Den gråtande kvinnan på tavlan ser man inte, men man får deras många förslag på varför hon gråter: ”She may have lost her husband. – No I think it is her best friend, or her mother”, och så vidare. De lägger sina unga pannor i djupa veck när de tycker synd om Picassos kvinna och nästan identifierar sig med henne: en demonstration av hur stor konst kan fånga unga oförstörda åskådare, och av hur en skicklig fotograf i sin tur kan fånga och dokumentera till eftervärlden hur detta sker under några magiska ögonblick.
ivo.holmqvist@opulens.se
