KONST. Katarina Pirak Sikku har ägnat sitt konstnärskap åt att gräva där hon står, som same med anknytning till olika delar av Sápmi. Paulina Sokolow skriver om ett högaktuellt konstverk.
Målningen sträcker sig nästan sex meter i sidled. För att över huvud taget kunna färdigställa den fick Katarina Pirak Sikku flytta ut ur sin ateljé och ta materialet till en nedlagd gammal butikslokal i centrala Jokkmokk där hon bor. De röda linjefälten liknar en sinussekvens från en ljudupptagning, där volymen växelvis höjts och sänkts och ibland tystnat helt och hållet i oregelbundna avbrott. Det är Luleälven, Julevädno så som den ser ut idag från luften, eller på google maps. Inte som i en traditionell bilatlas, där älven går som ett kulspetsblått snitt genom norra Norrbotten och upp över norska gränsen. Trots att det var länge sedan vattnet flödade fritt, är vi många som föreställer oss älven just så. Obruten.
Katarina Pirak Sikku har ägnat sitt konstnärskap åt att gräva där hon står, som same med anknytning till olika delar av Sápmi och som dotter till en legendarisk konstnär, duojár, Lars Pirak. Att ta i det onda, utsätta sig, stanna upp i det och leta upp de geografiska och historiska smärtpunkterna såväl som de människor som skulle kunna minnas är ett sätt att beskriva hennes konstnärliga praktik. Tystnaden hon stöter på under vägen betyder inte avsaknad av information, utan tjänstgör snarare som ledtrådarna, kontrollerna i en terräng fylld av hemligheter och bortträngningar. Platserna har varit rasbiologiska institutet i Uppsala, ”vetenskapsmännens” igensopade färdleder, bortglömda arkiv och osorterade fotoalbum och asfaltsvägar för tung trafik med sikte på nya gruvtäkter. Luleälven känner hon som sin egen ficka. Både där den ännu flyter fritt och där krafterna kommersialiserats och tuktats. Hon har också sett den förvandlas under hennes egen livstid. Målningen som hon arbetat med under hösten, ska ingå i en utställning på Mint, ABF-huset senare i år, Den omsorgsfulla strejken.
Konstnärer har varit flitiga bidragsgivare till den ännu allmänt spridda föreställningen om det vilda och folktomma norr. Helmer Osslunds (1866-1938) glödande landskapsporträtt för drygt hundra år sedan fortsätter att förföra. Hans skildringar av vattenfall, rusande älvar, flammande myrar och besjälade björkstammar utgör en urbild som gärna skymmer blicken för historiska händelseförlopp och människoöden. Osslund tillhör de svenska konstnärer som vid sekelskiftet sökte sig till Paris för att delta i brytandet av nya marker som höll på att brytas med symbolism, expressionism. Där hamnande han i lära hos Paul Gauguin, senare berömd för sina drömska och djupt exotiserande framställningar av kvinnorna i urbefolkningen och naturen på Haiti. Fullt lika kolonial blick hade inte Helmer Osslund på sin barndoms landskap, men det är samma idé om de otyglade krafterna och de dolda, ymniga naturskatterna utan människor som strax ska trigga igång den mest omfattande rovdriften på norra halvklotet, som ska ge ett antal stockholmsbaserade företagsledare en ekonomisk boom utan dess like och göra Sverige till en av världens snabbast växande ekonomier. På drygt hundra år har Luleälven brutits av och fängslats i kraftstationer på femton platser för att elektrifiera landet.
Sverige betraktas som föregångsland inom industrin för förnybar energi. Tack vare en energimix som till fyrtio procent består av vattenkraft har vi, som det heter, haft ett försprång i omställningen från smutsiga energislag som kol och andra förbränningsmetoder. Att priset för alla kraftverk kring norra Sveriges älvar syns som stora sår i ekosystem och hela byar förvandlade till dammbottnar, är något som politiker och exploatörer hittills avfärdat som preskriberade övergrepp. Gjort är gjort. Bidraget till den klimatvänliga energimixen väger över.
Ibland känner jag att det att det är surrealistiskt att vara med om det. Jag är ju rätt ung, så jag har aldrig sett älven levande, vara vissa delar, men långt ifrån alla delar. Tänk att hela jävla älven är dämd. Den finns inte mer. En älv är en älv som rinner, ett fritt vattenflöde. Man kanske skulle byta namn på Luleälven. Jag ville göra en trovärdig bild, men det har jag inte heller gjort för vattnet är ju rött. Det var ju väldigt intuitivt, men jag inser att det ser ut som blodsvatten.
Med egna ögon har Katarina Pirak Sikku och många andra länge observerat en annan sida av det vedertaget nödvändiga ingreppet. Temperaturen stiger snabbare i Jokkmokk än i andra delar av landet. Stillastående vatten värms upp, isarna uteblir och mörk mark drar snabbare åt sig värme med ljus och snötäckt. Klimatet blir punktvis varmare. Nyligen aviserade EU nya direktiv kring vattenkraft. Det ska inte längre inkluderas i kategorin förnybar energi, utan beskattas enligt andra normer. Något som givetvis utgör ett slag mot den svenska självbilden och som utlöst politiska krav på regeringen att sätta press på EU för att stoppa den nya klassificeringen.
1915 invigdes den första kraftstationen invid Luleälven. Idag är den renässansinspirerade tegelbyggnaden (inte helt olik årsbarnet Stadshuset i Stockholm) museum. På sin tid måste den ha framstått som ett palats. Sex ton tegel fick bäras av endast människokraft. Några bilar fanns inte. Anläggandet av vattenkraftverket var följden av en offensiv statlig politik, en satsning på industriell utveckling som skulle komma hela nationen till godo. Bygget startade under stora strapatser i väglöst land. Innan den provisoriska järnvägen hade byggts från Gällivare fick allt material och förnödenheter bäras de 44 kilometer via Rallarstigen till arbetsplatsen. Bärarna fick betalt 1 öre per kilo. Kraftverket invigdes den 8 februari 1915 genom att kung Gustaf V satt på Stockholms slott och tryckte på en knapp som utlöste en siren i Porjus. Idag är ställverksbyggnaden, ritad av Erik Josephson, byggnadsminne – ett av de första med anknytning till 1900-talets industrialisering. Här arbetade Katarina Pirak Sikku som guide när hon var ung.
Målningen Julevädno är klar och står just nu ihoprullad i konstnärens ateljé. Under tiden pressas Luleälven att exploateras i nya ännu större industrisatsningar i norr. I Skellefteå byggs batterifabriken Northvolt. På en yta stor som Gamla stan i Stockholm ska bilbatterier byggas till framtidens elbilar. Fabriken kommer kräva två terawattimmar per år, lika mycket el som 100 000 villor förbrukar på ett år, eller hela årsproduktionen i Sveriges effektmässigt största vattenkraftstation: Harsprånget i Luleälven. Ändå är det inget jämfört med satsningen i Luleå. I Hybrits pilotanläggning pågår forskning kring produktion av fossilfritt stål. När anläggningen byggs ut – då behöver Hybrit lika mycket el som hela Luleälven producerar.
Julevädno kommer att visas på utställningen En omsorgsfull strejk på Mint, ABF-huset senare i år. Curator är Michele Masucci.
PAULINA SOKOLOW
info@opulens.se
