UTSTÄLLNING. ”Det upphuggna, moderna livet som sällan sätts på paus får en kropp i Tove Kjellmarks konst,” skriver Henrik Schedin, som sett hennes aktuella utställning i Borås.
Tove Kjellmark
When I Crack I Expand
Borås konstmuseum
Utställningen pågår t o m den 21 april 2024
Sociologen Hartmunt Rosa har kanske inte varit på allas läppar, men har i alla fall refererats till oftare på kultursidorna den senaste tiden. Många känner igen sig i hans teorier om social acceleration, där han menar att vi lever i ett samhälle med så hög hastighet att vi inte hinner med utvecklingen. Konstnären Tove Kjellmark tycks också känna igen sig i detta.
Hennes utställning When I Crack I Expand visas på Borås konstmuseum under våren. Det är en omfattande samling av hennes verk där hästar och kroppar är ett genomgående tema. Det är en enhetlig utställning och en fin ingång till hennes konstnärskap.
”The Vanguard”
Bland det första som möter besökaren är videoverket The Vanguard. En video av en helvit häst inne i en tom industrilokal, en häst tagen från sitt sammanhang. Den ljusa gestalten mot den gråbleka betongen med intensiv blick samt hovarnas eko skapar en drömsk men spänd stämning. Det är kraft och rörelse i verket till skillnad från de skulpturer av fragmentariska hästar som har dekonstrueras till en skör och uppdelad massa som också finns i samma rum. Helhetsintrycket är splittrat på ett intressant vis.
Skeva människogestalter
Hennes människogestalter är också uppdelade likt hästarna. Skulpturen Inside är gjord i vit jesmonite och ihopsatt med metallslag. Den har fått dubbla uppsättningar av vissa kroppsdelar, vilket bildar en skevhet. Har det blivit en glitch i skapelseprocessen? Är det utomjordiskt liv som har försökt efterapa oss från gryniga bilder och hörsägen?
I ett av museets rum finns verket Archeology of the Body från 2018, som består av en mängd ortopediska verktyg prydligt placerade på ett lågt podium. Verktygen är trubbiga och tycks innebära hårdhänt behandling. Min första tanke är att detta inte har något med våra mjuka, mänskliga kroppar att göra, de passar inte ihop.
”When I crack I expand”
Det ger ett våldsamt intryck bredvid utställningens titelverk. Skulpturen When I Crack I Expand är en bronsskulptur av en kvinnokropp stående på händer, men kroppen är krackelerad eller uppbruten enbart sammanhängande av tunna bronsskärvor. Det tunga och hårda materialet ser skört ut.
Det finns också en serie mindre skulpturer som är verkar ha fastnat i en punkt men fortsätter röra på sig. Tänk er en olycka i Snurre Sprätt eller en serie stillbilder av rörelse som är ihopsatta. Gestalten, häst som människa, är i rörelse men är fast i ett bastant material.
Tove Kjellmark gestaltar fint
Vissa verk är något övertydliga, men är fortfarande fint gestaltade. Jag tänker flera gånger att jag har känt mig som skulpturerna när jag går genom museet. Kluvna men ändå i en helhet, fast i marken men ändå på väg ut eller bort. Det är både tryggt, obehagligt och vackert.
Kjellmark fångar något mänskligt, men kanske främst sin samtids kluvna identiteter. Vår omgivning är fylld med budskap som ofta motsäger varandra, och det är inte lätt att finna ett sammanhang där det stringenta består. Materialen är ljusa vilket inger ett lugn, och linjerna är precisa trots att det finns en flyktighet vid en första anblick.
Tidens rasande tempo
Nya trender och nya idéer ersätter varandra i ett rasande tempo utan att reflektion kring den föregående har hunnit landa, samtidigt som det mesta är tillrättalagt och ordnat med en glansig yta. Då känns det ibland som att jaget rör sig framåt samtidigt som att delar av en har fastnat i en annan punkt.
Det upphuggna, moderna livet som sällan sätts på paus får en kropp i Tove Kjellmarks konst. Hennes skulpturer fångar en utsmetad känsla med tydliga konturer, jaget finns på flera ställen samtidigt och är i rörelse vare sig vi vill eller inte.
Det är svårt att hinna med att vara människa när vi är så sköra.
info@opulens.se
