KONSTAKTIVISM. Frilansjournalisten Volodya Vagner har besökt STAB, the School of Theory and Activism Bishkek, ett konstnärskollektiv som återupptäcker den framtid som lovats, men som aldrig blev av.
Historien är tillbaka verkar det som. Tecknen är många: Sedan tre år pågår det ett krig i Europa, den nyliberala världsordningen ifrågasätts av Vita Huset, och att fascister riskerar att erövra makten är ingen hysterisk överdrift längre. Det posthistoriska 90-talet, då framsteg i form av liberal kapitalism till slut skulle ta över världen är definitivt förbi. År 2017 tillhör fantasier om det post-historiska det förflutna.
Om historien är tillbaka, betyder det att utopin också är det? Finns det återigen utrymme för radikala omformuleringar av hur vi föreställer oss framtiden? Har konstnärlig produktion fortfarande råd att förbli politiskt oambitiös? Det må komma som en överraskning, men det finns folk – inte i Berlin eller Brooklyn – utan i den kirgiziska huvudstaden Bisjkek, som formulerar svar på dessa frågor. Och de svarar högt och tydligt: ”FRAMTIDENS BYGGNAD SKA BYGGAS AV NUTIDENS BYGGSTEN, och samtida föreställningar, praktiker och erfarenheter, som radikalt bestrider rådande normativitet, utgör sådana byggstenar”, deklarerar deras manifest.
Välkommen till STAB – the School of Theory and Activism Bishkek. ”Vi kan inte tänka oss att göra det här i någon annan stad”, säger Georgy Mamedov, en av hjärnorna bakom denna hybrid till tankesmedja, konstnärskollektiv och aktivistgrupp. ”Vi är födda och uppvuxna i Centralasien, varför skulle vi hålla på någon annanstans?”. Hans kollega Oksana Sjatalova nickar instämmande. ”Bisjkek är faktiskt den mest pulserande platsen i regionen”, tilllägger hon.
I kontrast med de angränsande diktaturerna beskrevs Kirgizistan länge som ett praktexempel på hur omställningen från det ruttna sovjetsystemet till liberal postmodernitet bör gå till. Eftersom landet var relativt demokratiskt, öppet för utländska investerare, och hade ett mångfaldigt civilsamhälle, kallades det av västerländska observatörer gärna för ”Centralasiens Schweiz”. Påminnelser om dess socialistiska förflutna, såsom Leninmonumenten på landets torg, var inget mer än en kvardröjande, långsamt bleknande, optisk illusion. Uppkomsten av samtida konst betraktades som den upplysta kapitalismens första förebud där.
Men även här har historien gjort en comeback, och STAB ligger i framkant. Medan resten av världen brottas med att stå inför en okänd framtid igen, river de sovjetperiodens storslagna framtidslöften ur förgätenheten för att konstnärligt och intellektuellt bearbeta dem på nytt. Många av gruppens projekt kan beskrivas som försök till att återupptäcka den misslyckade kommunistiska experimentens avantgardistiska futurism. Bland annat erbjuder STAB guidade turer på ”Bisjkeks utopiska historia” eller ”Den fragmenterade drömmen”, där deltagarna förs till stadens ruttnande konstruktivistiska arkitektur och monumentala mosaiker av befriade arbetare – bortglömda hyllningar till en framtid som aldrig blev av.
STAB:s syfte är emellertid inte att bara återvinna socialistisk ikonografi. ”För oss är det inte det sovjetiska i sig som är intressant. Snarare handlar det om vad denna erfarenhet betyder för progressiv politik idag”, tydliggör Georgy Mamedov. Denna viktiga detalj klargjorde kollektivet 2013, när de publicerade det Queerkommunistiska Manifestet, där de tar avstånd från konservativa nostalgiker som längtar efter de goda gamla sovjetdagarna. ”Queer är för oss någonting både komplext och centralt. Det symboliserar alla förtryckta former av kroppslighet, som traditionellt har ignorerats av den klassiska vänstern, inklusive, men inte enbart, HBTQ-kroppslighet”, säger Georgy Mamedov. I linje med detta är det alltså inte bara Sovjets officiella utan även dess subalterna historia som STAB återkommer till. Till exempel producerade de 2015 en film med namnet Queer i rymden, som berättar historien om ”ett mystiskt kollektiv av genusdissidenter” som sägs ha funnits i 1970-talets Bisjkek, med Kollontaj i fokus.
Queer är mer än en teoretisk positionering. Något som är unikt med STAB är gruppens eklektiska praktik. ”Vi kallar det för queer-metoden”, förklarar Oksana Sjatalova. ”Om man kan vidga queerperspektivet bortom sexualitet, och inkludera även andra identitetsområden – varför inte applicera det också på professionella strävanden?”. Det är denna queer-metod som suddar ut gränserna mellan politisk aktivism, teoretisk produktion och konstnärligt skapande hos STAB.
”Aktivism är något vi håller på med i den bemärkelsen att vi stöttar befintliga initiativ, eller reagerar på akuta problem”, säger Georgy Mamedov. ”Teori”, fortsätter han, ”det vill säga, konstant kritisk reflektion, är det som strukturerar vår verksamhet. Konst är språket som vi uttrycker oss genom.”
Detta paket av aktivism, teori och konst, som sammanbinds av ambitionen att politisera erfarenheter och tjäna ett större syfte, kallar de, med en nypa ironi, för ”Public Service-konst”. Resultaten tar olika former: 2012 organiserade STAB i samarbete med den kirgiziska HBTQ-organisationen Labrys en två-veckors workshop med titeln ”Slå homofobin med konstens kil”, där deltagarna fick träna på ”icke-alienerande protest” när de framställde antihomofobiskt agitationsmaterial. Året därefter producerade de seriebroschyren Gå med i facket! för Kirgizistans gruv- och metallarbetares fackförening.
Under det senaste året har kollektivet följt en allt mer framtidsorienterad kurs. Sommaren 2016 genomförde de bland annat en rad evenemang på temat framtidens mat. På hösten hölls seminarieserien ”Mot naturen – Queer, Fantasi, Konst”, som bland annat resulterade i boken Helt andra, en samling fantasi- och science fictionberättelser. Bandet ska publiceras av det egna förlaget, STAB Press, inom kort. Ett annat projekt som föddes ur seminarserien är Metagalaktika: Iklädd futuristiska dräkter framställde en grupp kursdeltagare arkeologer som rest tillbaka i tiden från året 2047 för att besöka queerhistoriskt anmärkningsvärda platser runtom i staden.
Den kommande höstens seminarieserie ska med anledning av dess hundraårsdag behandla den ryska revolutionen. Sin vana trogen tänker STAB dock inte förstärka sovjetmytologins militära narrativ om det heroiska stormandet av vinterpalatset. ”Istället ska vi titta närmare på revolutionens kreativa aktivistanda som suddades bort ur den officiella historien under stalinismen”, förklarar Georgy Mamedov.
Konkret ska kursdeltagarna befatta sig med uppfinnaren, konstnären och pedagogen Aleksander Vladytjuk, som verkade i 1920-talets sovjetiska Turkmenistan. Bland hans skapelser fanns ”rulepeden”, en högeffektiv cykel som drivs med både armar och ben. Under Stalins terror avrättades detta universalgeni, och hans verk glömdes bort. Under höstens kurs ska STAB nu fördjupa sig i hittills opublicerat material ur Vladychuks kvarlåtenskap.
Historiens återkomst behöver inte vara skrämmande. För det finns en lysande framtid att återupptäcka.
Av Volodya Vagner
