KONST. I Paris visas just nu en utställning om konst och aktivism. Det är en brett upplagd internationell utställning. Anne Edelstam har sett den och imponeras av kraften i flera av de verk som visas.
Global(e) Resistance
Centre Pompidou, Paris
Utställningen pågår till den 4 januari 2021
Går det att blanda konst och aktivism? Den frågan ställer sig Centre Pompidou med höstens utställning Global (e) Resistance.
Med flit har de blandat engelska och franska i titeln som hänvisar till dagens globalisering.
Denna internationella samtida utställning visar mer än hundra verk av ett sextiotal olika konstnärer. De flesta kommer från Afrika, Mellanöstern och Sydafrika. Deras gemensamma mål är att genom konsten studera civilaktivismens strategi och dess motstånd mot överheten.
De flesta konstnärer har i alla fall någon gång under deras karriär visat sitt motstånd genom konst, varav Picassos Guernica är ett typexempel. Konsten i sig kan också ses som ett motstånd, estetiskt och etniskt. Konservatorn, Christine Macel, menar att ”tack vare konstnärerna fungerar museet som ett öppet forum där vi dekoloniserar oss inifrån genom vår diversifiering och inkludering”.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det första verket jag imponerades av när jag steg in i det första av flera, stora salar, var palestiniern Khalil Rabahs staty av en framåtböjd man som verkar bära hela världen på sina sköra axlar. Men Israel/Palestina konflikten är bara en av konflikterna denna utställning handlar om. Tunisiskan Nadia Kaabi-Linkes spikbänk för tankarna till uteliggarnas och/eller duvornas sorliga liv. Polacken Jan Brykczyńskis fotografier av övergivna och överväxta hem leder oss vidare in i misären. Sydafrikas forna apartheidsystem speglas också i flera verk. Men det finns även hopp med inslag av poesi som marockanen M’barek Bouhchichis Poeterna. En av mina favoriter var senegalesen Cheikh Ndiayes målningar av gamla biografer från kolonialtiden vilka blivit omgjorda till marknader eller kaféer. En av de kanske mest aktuella med tanke på de statyer som har förstörts i och med rörelsen Black Lives Matter är sydamerikanen Iván Argote, född i Bogota men verksam internationellt. Hans fotografier Turistas där han har, utan lov, klätt kolonialiststatyer med indianponchos är enastående i sin enkelhet och ändå med ett solklart motståndstagande. Det går inte att nämna alla konstnärer eller deras verk här men jag vill ändå tillägga att en av de sista salarna visar klart feministiska verk.
En av de mest skrämmande och vilken imponerade djupt på mig var en video av en syrisk rappare om immigrationen och hur dessa flyktingar ses som inkräktare och knappt behandlas som människor i sina värdländer.
Utställningen är en sann tankeställare både för konsten per se och dess samhällsroll men även för oss som medmänniskor betraktat. Har Coronapandemin lärt oss något så är det kanske just att stanna upp, reflektera över vår roll i vår omgivning och våra grundvärderingar. Vi tycks ha kommit långt ifrån Jesus budskap ”älska din nästa såsom dig själv” i vår alltmer globaliserade värld. Odjuret i oss lever sida vid sida med givmildheten och offret blir lätt förtryckare och tvärtom…
Men så länge det finns liv finns det hopp och människans kreativitet vet inga gränser. Kulturlivet finns inte enbart inne på fina museer utan kan lätt flyttas ut till gatan och inspirera revolutioner vilket vi har sett med explosionen av till exempel graffitikonsten under revolutionerna i Mellanöstern. Centre Pompidou påminner oss om dessa strider och visar vägen till ett levande konstens forum: ett annat sätt att vara aktivist på.
