SURREALISMEN. Anne Edelstam har sett en bred och omfångsrik utställning om surrealismen på Centre Pompidou i Paris. Hon konstaterar att surrealisternas verk bidrar till att belysa aspekter av verkligheten men framför allt visar vad som finns i det fördolda.
Surréalisme
Centre Pompidou, Paris
4 september 2024 – 13 januari 2025
Centre Pompidou stänger sina portar för renovering denna kommande vår efter femtio år av idoga utställningar och program för stora som små. Det är därför glädjande att de innan dess presenterar en bred och omfångsrik utställning med surrealistiska konstverk från perioden 1924 till 1960.
Hulténs betydelse
Vi kan delvis tacka den svenske museimannen och konstsamlaren Pontus Hultén (1924 – 2006) för detta innovativa museum. Han blev uppmärksammad i Frankrike för sitt öga för samtida konst under sina år som chef för Moderna Museet i Stockholm på 1960-talet. Efter det, 1973, fick han uppdraget att medverka till ett nytt kulturhus i Paris, Centre Georges-Pompidou. Han var chef där fram till 1981 och bidrog till att skapa ett museum för alla med, utöver konstverken han köpte in, videor, ateljéer för vuxna och barn, design och arkitektur. Hans idé med öppna och genomskinliga väggar kritiserades i medierna men publiken älskade det. Museet blev en succé!
I surrealismen blandas drömmar och mardrömmar
Ingången till den nu aktuella utställningen med surrealisterna påminner om den som Hultén bidrog till när Moderna Museet öppnade i Stockholm 1960 då besökarna fick gå in genom Niki de Saint Phalles enorma vaginaskulptur. På denna utställning är ingången installerad i ett monstergap. Vilket är passande. En blandning av drömmar och mardrömmar genomsyrar surrealisternas verk. Gränsen mellan realism och fantasi suddas ut.
Här visas verk av internationellt berömda konstnärer som Salvador Dali. Vi får också se Suzanne van Dammes antropomorfa fåglar; Dora Maars ”snäckhand”, flera av René Magrittes verk och Max Ernsts monster för att nämna några.
Bretons manifest en utgångspunkt
Utställningen är upplagd likt en labyrint med en utgångspunkt i André Bretons Manifeste du surréalisme från 1924. Konstnärerna gav sig hän åt hypnos och spiritistiska seanser. Vad de upplevt målade de sedan på duk, skulpterade eller gjorde installationer av. Utställningen visar tydliga exempel på detta banbrytande skapande. Detta var en tid då Sigmund Freund och utforskandet av drömvärlden var på modet. Vissa formuleringar i surrealistisk anda manade till våld och destruktion, i motsats till fred och harmoni. Kan det ha varit en föraning om det krig som skulle komma?
Fritt spelrum för fantasin
Surrealisternas absurda och förvrängda varelser, blodiga inälvor, monstruösa och teriantropiska – hälften djur, hälften människa – former samt dansande skelett var deras signum. Men även lite lustigare figurer kunde förekomma, när konstnärerna gav fritt spelrum för fantasin och det förunderliga. När Adolf Hitler kom till makten 1933 grundade surrealisterna en ny tidning: Minotaure, efter det antika monstret Minotauros, till hälften människa, till hälften tjur.
Psykoanalys, politik och erotik
Modersmotivet samt surrealisternas intresse för universums och livets uppkomst är ytterligare ett tema i denna omfattande utställning. Detta livsbejakande och positiva andrum övergår emellertid snabbt till uppvisandet av ännu en obehaglig mytologisk figur: Mélusine till hälften kvinna, till hälften orm. Men man kan även se det som en hyllning till naturen vilket nästa tema, skogen, tyder på. Både Max Ernst och Toyen uppvisar exempel på detta ledmotiv.
Fotografen Brassaï tog sig an nattens ljusspel. Erotiken och ett intresse för Markis de Sades skrifter, genomsyrar också denna surrealistiska era. Säkert var det en följd av surrealisternas intresse för psykoanalys och en drömvärld där de erotiska utsvävningarna inte har några gränser.
Surrealisternas konstverk framstår som både politiskt och filosofiskt laddade och bidrar till att belysa aspekter av verkligheten men visar framför allt vad som finns i det fördolda.
