THIELSKA. Anne Edelstam har sett en utställning, på Thielska galleriet, där ljuset är av central betydelse. Denna sommar visas nämligen målningar av Stefan Johansson.
Ett nytt ljus
Stefan Johansson
23 mars – 1 september 2024
Thielska galleriet, Stockholm
Thielska galleriet visar just nu en utställning där ljuset står i fokus. För det mest slående med denna inte så välkända konstnär, Stefan Johansson (1876 – 1955), är just hans sätt att gestalta ljuset.
Utställningen är inte i kronologisk ordning utan visas i teman, i den nedre delen av detta palatsliknande hus. Det ägdes av konstmecenaten, Ernest Thiel, innan det skänktes till staten som museum och galleri.
Längst ut på Djurgården, i Stockholm, steg jag av bussen en gråmulen dag för att dyka in i en annan, mystisk värld. Det är inte en sagovärld, trots att det förekommer några tavlor med motiv av skog och mossa à la John Bauer. Nej, snarare är det en eremits eller en munks andliga värld, som möter besökaren redan i det första rummet.
Elektrifieringens era
Elektrifieringen av städerna hade precis påbörjats och modernismen och industrialismen tog fart samtidigt som Stefan Johansson inledde sin konstnärsbana. Detta fenomen tog han vara på och målade ljusets olika sken, gatubelysningar, lampor i hemmet, månen… Men även det inre ljuset, eller snarare Guds ljus, för han var troende med ett stort kors hängande på väggen i sitt glest möblerade sovrum, vilket han målat av.
Stefan Johansson fann en egen stil
Trots uppenbara influenser från andra konstnärer, höll Stefan Johansson livet en egen stil och lät sig inte påverkas nämnvärt av den för tillfället rådande trenden.
Från att ha börjat sin konstnärsbana med oljefärger övergick han, efter några konstnärsresor till Italien, till att använda sig av en blandning av tempera och akvarell på duk. Denna metod återspeglar färgerna och skenet i hans målningar på ett närmast gåtfullt vis och gör honom unik i sin genre.
Ett inre djup
Melankolin i hans tavlor är dock inte särskilt dyster, utan genomsyras av ett inre djup betraktaren inte kan undvika. Paradoxen är slående i en tid då industrialismen, som sagt, började ta fart och takten ökade. Men för Stefan Johansson verkar tiden stå helt stilla.
Stefan Johanssons porträttmåleri
Förutom hans fascination för ljuset och gatubelysningar, så målade han porträtt. Hans främsta modell var hans egen moder. Hon betydde oerhört mycket för honom och hjälpte honom även ekonomiskt.
Modersporträtten är så realistiska att man nästan kan räkna hårstråna på hennes stramt uppsatta hår. När hon har gått ur tiden, ägnar han sig åt att återge sin ytterst spartanska interiör. Ensamheten i alla hans målningar påminner lite om den hos Edward Hopper men målad à la Vilhelm Hammershøi. Självporträttet är intressant eftersom det är gjort med en annorlunda teknik vilket visar bredden på hans kunskap.
Ett stillsamt inre landskap
I dessa hektiska tider är det en fröjd att gå in i ett stillsamt inre landskap och inse att vi kan finna ett lugn mitt i världens brus och kaos. Stefan Johansson skänker oss lite av sitt inre ljus, möt det med glädje på Thielska galleriet, i Stockholm, denna sommar.
