VENEDIG. Venedigbiennalen som avslutas nu på söndag har passande nog klimathotet som ett tema. “Frågan är inte när utan hur länge det dröjer innan konststaden Venedig gör Atlantis sällskap på havets botten”, skriver Mathias Jansson apropå utställningen och översvämningarna i staden.
Det är svårt att inte dra parallellen med den antika myten om Atlantis och dagens Venedig, detta kulturella konstmecka som hela tiden hotas av att sjunka ner i havet, och som drabbats av allvarliga översvämningar under Venedigbiennalen vilken avslutas nu på söndag.
Passande nog är klimathotet ett tema för årets biennal. Den italienska konstnären Lorenzo Quinn medverkade redan 2017 med ett verk som bestod av ett par jättestora händer som sträckte sig ur kanalen och stöttade upp ett av Venedigs sjunkande hus. I år återkom Quinn med sex par jättehänder som symboliserade brobyggande mellan människor och generationer och som var en påminnelse till politikerna att börja agera i klimatfrågan.
Men nu var det inte samtidskonsten som i första hand drabbades av översvämningarna i Venedig. Den är precis som alla biennalbesökarna bara en temporär turist i staden och kommer snart att packas ihop och fraktas vidare till nästa internationella biennal. Istället är det de historiska byggnaderna och den permanenta konsten som man oroar sig för ska ta skada av det smutsiga saltvattnet som trängt in i byggnaderna.
För det är inte bara människor som befinner sig i riskzonen när havsnivåerna stiger. Många berömda konstmuseer ligger vid floder eller i närheten av havet och riskerar att översvämmas i framtiden. Förra året svämmade floden Seine över i Paris efter ihärdigt regnande. Då var det museet Louvren som var i farozonen och ovärderlig konst fick flyttas i säkerhet.
Översvämningar har följt människan genom historien och avbildats i konsten från den bibliska syndafloden till dagens smältande polarisar. Gatukonstnären Isaac Cordal, som ställt ut i Sverige på bland annat Open Art Örebro 2013, uppmärksammar klimatförändringen med sina små gubbar som han ställer ut i stadsrummet. I verket Waiting for climate change står Cordals små gubbar och väntar på den stigande havsnivån rustade med badring och mobiltelefon eller så har de redan vatten upp till hakan utplacerade i en vattenpöl.
Den danska konstnärsgruppen Superflex har också tagit sig vatten över huvudet när de 2009 skapade en replika av en McDonalds hamburgerrestaurang. De lät lokalen översvämmas av vatten medan hela händelsen filmades. Med filmen Flooded McDonald’s ville Superflex sätta fokus på hur multinationella företag och den ökande konsumtionen bidrar till klimatförändringarna. I filmen lättar McDonalds-clownen ankar och seglar iväg över ett hav av pommes frites och hamburgare,
Med dagens teknik behöver man inte förstöra en hel lokal för att skapa liknande effekter utan det går att skapa virtuella översvämningar något som konstnären Mel Chin utnyttjar i verket Unmoored (2019). Unmoored är en app som skapar en virtuell verklighet där du kan vandra omkring på botten av det översvämmade Times Square i New York. Ovanför på ytan seglar ett myller av båtar för i även i framtiden när New York och stadens konstmuseum ligger under vatten kommer det att vara mycket trafik på stadens vattenvägar. I Venedig har detta scenariot redan inträffat för här är det båt eller gondol som gäller för den som vill förflytta sig . För frågan är inte när utan hur länge det dröjer innan konststaden Venedig gör Atlantis sällskap på havets botten.
info@opulens.se
