SAMTAL. Med anledning av en aktuell utställning på Spesso Showroom har Maria Johansson träffat konstnären och curatorn Sigfrid Billgren. Det resulterade i en dialog om såväl utställningen som konstnärsrollen.
På Spesso Showroom, Malmskillnadsgatan 38B, i Stockholm, visas fram till den 15 oktober utställningen ”Repertoar”. Utställningen är kuraterad av konstnären, curatorn och designern Sigfrid Billgren. Han har bjudit in åtta olika designers och konstnärer. Som curator har Sigfrid Billgren valt ett ganska ovanligt grepp genom att förse rummet med en indelning likt en abstrakt konstruktion för de deltagande verken att ta plats i. Resultatet är överraskande positivt och jag träffar Sigfrid Billgren för att samtala om utställningen och konstnärsrollen.
Sigfrid Billgren är just nu också aktuell med verk i Pontus Hammaréns showroom i Göteborg och i höst visas hans första separatutställning på galleri på Galleri Sanders i Norrköping. Utställningen på Spesso showroom visar verk av Dan Perrin, Viola Sparre, Miriam Aschan, Antonio Sognasoldi, Felicia Adérian, Hanna Dahl, Kassandra Widmark Utas & Henrik Hauschildt.
Jag har sett din utställning på Spesso showroom och blev överraskad av en väldigt positiv energi. Utställningen visar åtta konstnärer och formgivare i en abstrakt gestaltning av rummet. Personligen upplevde jag det som en varm famn för konsten att vila i och blev nyfiken på hur du själv ser på din roll i utställningen?
‒ Den abstrakta bakgrunden har jag tänkt hör till min roll som curator för utställningen, jag ser den inte som ett konstverk. Det traditionella gallerirummet för konst blir ibland lite stelt och jag ville prova att visa konst på ett annat sätt än man brukar. Varför alltid bara ha vita väggar? Jag var nyfiken på att se vad som händer om man öppnar upp för andra möjligheter.
Du kallar din utställning för ”Repertoar”, hur kom du på det namnet?
‒ Jag tycker om korta koncisa namn, även på mina egna verk, och ”Repertoar” är ett vackert ord som man inte får användning för så ofta. Jag ser också det som att de olika konstnärerna som deltar, gör det med sin egen repertoar.
Du deltar inte själv som konstnär, hur aktivt väljer du att inte ta med din egen konst? Är det problematiskt att samtidigt vara curator och konstnär i samma utställning?
‒ Om jag kurerar en konstutställning med flera konstnärskap så väljer jag helst att inte delta själv. Det skulle kanske vara lite narcissistiskt. Om utställningen enbart visade formgivning så ser jag inga problem att delta själv, men att delta i en av mig kuraterad utställning med andra konstnärer, med min egen konst, det känns fel.
Du har valt en dynamisk mix av konstnärer och designers, det är äldre, yngre, skilda språk och uttryck. Hur hittar du deltagarna och hur tänker du när du kombinerar designers och konstnärer?
‒ Det tre första konstnärerna är svårast att välja ut. När man väl hittat dem tycks resten falla på plats av sig själv. Jag tänker att deltagarna ska stå för olika saker men också samspela på ett sätt så att de lyfter varandra. Det är mycket magkänsla och intuition jag går på, och att hela rummet ska engageras. Nyckelordet är ”helhet”.
Om du vill ha en spegel gör du en spegel, om du behöver ett soffbord tillverkar du ett soffbord. Vill du göra en utställning med andra konstnärer så gör du det. Man får ett intryck av att du har ett väldigt bra självförtroende.Tvekar du aldrig?
‒ Jag skulle inte säga att jag som person är självsäker i vardagen men när jag får en idé som känns rolig och lockar mig så ifrågasätter jag inte den idén. Jag vill genomföra tanken, gå hela vägen. Vägen från tanke till genomförande intresserar mig.
Du har sagt att Baertling är en av dina inspirationskällor. Jag menar inte att du tar efter, ni skiljer er åt på flera sätt, till exempel tycks du mycket mer intresserad av rumslighet medan Baertling experimenterar med ytan. Men vad mer inspirerar dig?
‒ Min inspiration kommer mycket ur konst och design från 50- och 60-talet. Färg och form är min grej. Allt kommer egentligen ur mitt intresse för loppisar. Det har exempelvis fått mig att upptäcka hur man gjorde saker förr, vilket inspirerar mig när jag jobbar idag. Hur man kan utföra saker. Varför man utför saker på ett visst sätt. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli konst men loppisintresset förde mig dit.
När jag målar så skissar mycket, det är för mig ett sätt att söka mig fram till en färgskala och en form.
Du har även jobbat med mat på restaurang, berätta lite om det. Upplever du att det finns samband mellan mat och konst och design?
‒ Det kopplingen har jag framförallt sett i upplägget av mat och hur man kan komponera en måltid i färg.
Jag har läst att du kallas konstnär, curator, designer och loppis-fyndare. Hur smidigt lever de här olika rollerna med varandra? Har dessa roller varit en väg till att bli konstnär eller kommer du alltid att växelbruka?
‒ Jag vill ha flera ben att stå på. Den ena rollen gör den andra roligare. Det är inspirerande att bryta sitt fokus. Jag upplever att jag går in i rollen, som att man sätter på sig jobbryggsäcken, och det är inte samma person jag är privat.
Hur skiljer du på konst och design? Kan du uppleva att gränsen mellan konst och design vid något tillfälle suddas ut? När i så fall?
‒ Som jag tänker är min konst på ett sätt design, och min design är på ett sätt konst. Spegeln Udiso, som är det första jag designade, ser jag som hälften konst och hälften design. En av dem som köpt spegeln berättade att de hängt den ovanför soffan som ett konstverk. Som jag ser det kan konst och design överlappas. Och det sättet att arbeta vill jag utveckla än mer. Design kan fungera som en inkörsport för att få folk att förstå konst.
Allt fler konstnärer driver gallerier och gör utställningar med andra konstnärer. Jag upplever att det idag finns ett mer tillåtande klimat idag för en konstnär att verka i. När jag gick på konsthögskolan spelade jag även musik och fick återkommande kommentarer som ”man kan inte bli virtuos på 2 instrument samtidigt”. Jag funderar över om konstnärsrollen håller på att förändras? Hur ser du på konstnärsrollen?
‒ Jo, det kan man, skulle jag svara. Jag ser det inte som att jag står för någon ny roll men jag kommer att fortsätta gå min väg och testa och experimentera mig fram. Jag tänker att man kanske kan vara 20-30 olika konstnärer parallellt. En som bara målar blommor, en annan som bara målar abstrakt osv. Men konstnärens roll har ju länge har varit att man ska vara svår och att det ska vara jobbigt.
Jag läste att du insåg att du var konstnär när du arbetade så intensivt att din pappa fick kasta ut dig ur ateljén. Stämmer det?
‒ Vid det tillfället var det så konstigt att plötsligt inse att jag jobbat i sex timmar oavbrutet utan att ha en upplevelse av att tid alls passerat. Jag kan inte bestämma mig för om det kändes som att ett hål fylldes eller om det skapades ett hål som jag ville fylla. Det kändes som att en del av hjärnan som jag inte tidigare använt öppnades upp. Som jag kan tänka mig att det skulle kännas om man hittar sin bortadopterade tvilling.
info@opulens.se
