Rutan som frizon

SYNVINKEL. “Framgång, pengar, berömmelse och största möjliga uppmärksamhet är visserligen inga konstnärliga kvalitéer utan ekonomiska succékriterier. Att Östlund blottlägger detta ökar dock knappast den breda biopublikens fördomar”, skriver Wolfgang Peter Menzel.

Rubens Östlunds Guldpalmvinnare The Square har alldeles för snabbt lämnat det dagsaktuella, där det som mest handlat om priset och berömmelse men avsevärt mindre om dess innehåll. Att den utspelar sig i en föga fördelaktigt skildrat konstvärld, eller en konstvärld som tycks överskrida etiska gränser blir en visuell tacksam bakgrund för historien om konstintendenten som mot slutet av filmen tar sitt moraliska ansvar.

Christian (Claes Bang, strålande) kommer till insikt om sitt ansvar, hans tillit till pojken han beskyllde att ha stulit hans plånbok samt att mobiltelefon har brustit. Denna privata del av historien utgör dock bara den ena tråden i filmen, skildringen av konstvärlden, dess gränsöverskridanden flimrar som bakgrund utan att egentligen ingripa i Christians tankevärld, närmast som ett löst och populistiskt påhäng, där publiken bjuds på skrattpoänger. Scenen med apmannen, där skrattet ändå fastnar i halsen eller sopmaskinen åkandes in i en konstinstallation med grushögar på golvet i konsthallens ena sal.

Centralt är den planerade utställningen The Square, dess planering och marknadsföring. Här ligger jämförelsen med Dan Wolgers reklambyråplanerade utställning närmast till hands, konsten som skojar med sig själv. I The Square går dock planeringen, i vilken Christian inte deltar, överstyr, reklammakarnas Youtube-film blir en våldsam gränsöverskridning i smaklöshetens elitdivision för att nå en effekt som skall locka medierna till en presskonferens som ett led i marknadsföringen.

Ruben Östlunds och Kalle Bomans ursprungliga ruta i Värnamo, symbol och frizon för tillit, medmänsklighet och respekt för varandra, står som ursprung för filmens namn, dock uppstår frågan ovillkorligen: menar Östlund att konstvärlden brister i detta – är det så att konstvärlden jagar uppmärksamhet och sensationer istället och är det konstnärerna eller de styrande i konstvärlden som ansvarar för detta, just när de släpper det till någon annan, som en reklambyrå? Filmen tycks ge ett entydigt svar. En nödvändig fråga: Hur mycket ansvar har konstnären själv? (Som i filmen enbart sporadiskt förekommer, i ett podium samtal som ”störs” av en man med Tourettes syndrom).

Framgång, pengar, berömmelse och största möjliga uppmärksamhet är visserligen inga konstnärliga kvalitéer utan ekonomiska succékriterier. Att Östlund blottlägger detta ökar dock knappast den breda biopublikens fördomar, varken mot de verk som förevisas, efter kända förebilder för övrigt, han snarare tycks vilja bekräfta publikens fördomar om samtidskonsten som effekt- och uppmärksamhetssökeri. Följden är att moralisk handlande (som Christians) i slutändan förblir privatsak, utan påverkan beträffande konstsystemet. Östlunds kritik mot konstvärlden blir således ganska verkningslöst, utan fungerar i filmen som ett bakgrundsbrus, en nödvändig kontrast eller fond.

The Square, torget, rutan som frizon som konsten har övergivit och begagnar sig av enbart som del i en medial offentlighet? Kanske är det så som Dan Jönsson skriver i slutet av sin mycket läsvärda bok Estetisk rensning att provokationerna är nödvändiga för “att bryta sig ur reservatet, utropa oberoende, upprätta en plats i samhället där också det som sker och sägs i konsten kan tas på allvar”.