Rosa enhörningar är passé

UPPREPNING. Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas, skriver Ida Thunström apropå den rosa enhörning som Malmö stad placerat ut i stadens centrum.

Det talas om ett före- och efter covid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt fullt förstått vad det innebär. För individen ja, men inte på ett större plan. Större plan som i grundläggande, omvälvande händelser inom kultursfären. Men kanske har något viktigt hänt. Och kanske är det inte så konstigt ändå. Covid och konst har ju det gemensamt, att de båda till stor del handlar om rum. I fallet covid om det privata och det offentliga, det delade och det individuella.

Vi har tvingats omdefiniera våra mötesplatser, och nu när vi börjat vänja oss vid att få upplevelsekultur förmedlad till oss via skärm, får jag intrycket av att vi har nått en andra kulturvåg: offentlig konst. Saknar vi konsthallar att gå till så får vi ägna oss åt det som sker utanför fönstret. Offentlig konst har alltid varit ett känsligt ämne, av flera skäl, och nu är vi brutalt hänvisade till det öppna gemensamma rummet.

Det kan därför, vid första anblicken, upplevas som lite vågat av Malmö Stad att slänga upp en stor rosa enhörning, med lampor och hela faderullan, mitt på stadens centrala torg. På en regnbågsfärgad sockel. Uppförd i samband med sommarens kommande World Pride, förvisso, men enhörningen ska fortsätta att dansa runt i Malmö när Pridepartyt är över. På olika platser. Och bra där; det är aldrig fel att uppmuntra lyckan och friheten i att få vara den man är med vem man vill.

Det är dock något som stör mig med just den här versionen av den vackra sagofiguren. Något som jag haft svårt att sätta fingret på vad det var. Tills jag såg ett inslag på SVT:s kulturnyheter häromdagen. Det handlade om posterföretaget Desenio, som utvecklat ett eget verktyg för att kunna avläsa rådande trender i samhället, utefter vilka de sedan kan skapa exakt den väggkonst som människor vill ha. ”Netflix analyserar tittardata och ser vilken typ av karaktärer folk gillar, vilken typ av handling, och producerar nya tv-serier baserat på det”, säger VD:n på Desenio, Fredrik Palm. Det är denna metod som inspirerat duon.

Det är förvisso inget fel i att ge oss det vi vill ha och mår bra av i stunden, jag tycker om glada konstverk. Också. Eller i alla fall uppiggande ting i vardagen, och något som pryder en stadsmiljö utan att vara stötande är helt okej. Det som stör mig med Malmös nya utsmyckning i form av en enhörning är alltså inte att den är en lättköpt, ohämmat enkel symbol. Det är något annat i mig som reagerar: Rättframhet och tydlighet är ofta av godo, den här vackra sagofiguren är dock som metafor totalt uttjatad. Både elvaåringarna och gayrörelsen har gått vidare nu, rosa enhörningar är passé. Malmö Stad är sent på det, en annan negativ effekt av att lyssna för mycket på vad andra har att säga.

Att ge folk vad de vill ha är nämligen inte nödvändigtvis samma sak som att ge dem vad de behöver. Samhällen utvecklas inte av att rådande bilder och idéer upprepas. Oftast är det tvärtom. Att någon ställer sig emot samhällets allmänt utbredda föreställningar brukar vara det som till slut för oss vidare. Hur mycket Malmös stolta kärlekssymbol än står och skriker ut sitt glittrande budskap, är den faktiskt rätt menlös.

I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står

Ändå har verket lyckats leda skapa vad Kvällsposten kallar en ”Rikspolitisk debatt”. Ett ”storbråk” som dock främst uppstått på grund av pengar. Egentligen självklart, men likväl trist. Jag ser dock ett ljus i tunneln. Det faktum att det är en tjurig moderat kommunalpolitiker på Lidingö som initialt har irriterat sig på den rosa enhörningen ger den en kontext som blir riktigt uppfriskande, rentav signifikativ. Att irritera inskränkta kommunpolitiker kan nämligen aldrig vara fel.

Det finns olika grunder på vilka man kan kritisera ett konstverk eller en offentlig utsmyckning och intressant vad som får komma fram i debatten. I det här fallet med enhörningen är det inte placeringen som stör. Enhörningar flyttar nämligen på sig. Till skillnad från skor, som tydligen står där de står, och visst kan man ifrågasätta vad den där enhörningen egentligen vill säga, och, som jag, tycka att den känns minst lika databaserat framtagen som Desenios algoritmstyrda väggkonst.

Men viktigare har i det här fallet varit att någon i Stockholm tycker att en offentlig enhörning är slöseri med pengar. Att DN, Aftonbladet och SvD finner det relevant att ta upp det här, är lika märkligt som reaktionen på Lidingö. Kanske ska svenska kulturmedier lära sig göra rätt prioriteringar?