TEMPORALITET. “För några år sedan talade man om inträdet i den postdigitala eran. När det digitala blivit så närvarande i våra liv att vi intresserar oss för det humana, den unika upplevelsen, det icke-digitala. Här möts konsten och resandet”, skriver Andreas Engström.
Vad innebär resandet för konsten idag? Första tanken är att det inte betyder någonting. Musik och film kan konsumeras streamad. Teater och opera upplever vi numera under livesändningar i biografer. Vi reser väldigt mycket mer idag, men när allt kan upplevas varhelst man är uppkopplad så påverkas väl inte konsten, eller?
Samtidigt vill vi uppleva kultur på plats. För några år sedan talade man om inträdet i den postdigitala eran. När det digitala blivit så närvarande i våra liv att vi intresserar oss för det humana, den unika upplevelsen, det icke-digitala. Här möts konsten och resandet: även om allt kan konsumeras här och nu, reser vi för att uppleva konst. Frågan är vad detta gör för platsen och platsens konst, det vill säga konsten överlag?
Ett intressant exempel är den dubbelfestival på Madeira som äger rum i december. En dryg vecka delas upp i halva delar musik och konst – Madeiradig – och halva film – Madeira microfilm festival. Den exakta platsen är Ponta do Sol, en liten ort med blott 4000 invånare. Hur kan detta vara en plats för alternativ elektronisk konst och film?
Svaret heter konstturism. Uppdrag att arrangera festivalerna har Digital in Berlin, promotor av huvudsakligen digital konst. Festivalerna lanseras som vore det solresor, med tillägget att ”paradisön” varje år transformeras till en ”hotbed of digital art and culture”. Inför festivalen lyfter reguljärflyg från Berlin med decembertrötta Berlinbor som reser för att höra och se sådant som kan upplevas i Berlin. Men omgivning och sammanhang är annorlunda och tillsammans med turistbyrån erbjuds också spa, rundresor och naturvandringar.
Artistuppbådet är internationellt. Det rör sig mest om audiovisuell konst med konstnärer som har ena eller båda benen i elektronisk konstmusik eller alternativkultur. Bland det bästa ifjol var New York-musikerna Mariana Rosenfeld och Ben Vidas konsert med turntables och elektronik. Filmfestivalen var i en underbar gammal art deco-biograf och hade delvis musiktema. Här gavs en av de första visningarna av dokumentären om Tony Conrad, Completely in the Present samt flera filmer på temat fantasi och övernaturlighet.
Varje tillställning hade mellan 80 och 100 besökare. Hade detta varit i Madeiras huvudstad Funchal (med 100 000 invånare) hade det varit okej siffror. Och för ett svenskt perspektiv: Hur många skulle dyka upp på motsvarande festival i Linköping? Samtidigt är det anslående att säkert 75 procent av publiken när festivalen är över sätter sig på direktflyget tillbaka till Berlin.
Hur påverkar denna konstturism lokalsamhället och i förlängningen konsten? Något som slår en på Madeira är de toppmoderna tunnelsystem som sedan ett par årtionden förbinder orterna på den annars extremt oländiga Atlantön. I Ponta do Sol finns också ett lika ståtligt som överdimensionerat museum för modern konst. EU-pengar. Men dessa är knappast kastade i sjön. Museet har en progressiv konstpolitik och var medarrangör under festivalen samt visade en parallell utställning.
EU:s regionalpolitik har inneburit byggandet av en kulturell infrastruktur på Madeira. Digital in Berlins festivaler innebär i sin tur ett inte oväsentligt inflöde av turism och utbud av konst. Denna kommersiella alternativkulturturism är ett litet bidrag till demokratiseringen och tillgängliggörandet av kultur. Man kan invända och hävda att det är bara konsten som temporärt flyttas och att en välmående medelklass följer efter. Lokalbefolkningen varken skapar eller konsumerar konsten annat än marginellt. Den med litet mer tillförsikt eller naiv tro på Mötet som något förlösande säger att framtiden får utvisa vad festivaler som de på Madeira betyder för det lokala kulturlivet och konsten.
andreas.engstrom@opulens.se
