Resan mot vuxenlivet

UTSTÄLLNING. “Fotografierna här är lätta skildringar av ljusa sommardagar, färgerna är urblekta och det finns en känsla av skör oskuldsfullhet i bildurvalet. De är värdefulla på sitt sätt men också det som är det problematiska med utställningen”, skriver Krister Löfgren om Hanna Modighs utställning.

Ungdomstidens råaste och mest obehagliga sida fläks upp i Larry Clarks film Kids från 1995. Det är en brutal exposé, inte bara över det klichéartade temat “amerikansk ungdom på glid” utan en uppväxt utan styrning, där moralen ännu inte börjat ledsaga filmens barn mot vuxenlivet; en smärtsam inblick i ett cyniskt nedstörtande mot avgrunden. Det är en verklighet som finns där ute men som vi vuxna gärna skyggar iväg ifrån och ber att få slippa påminnas om.

På Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi, inhyst i Västerbottens museum pågår just nu fotografen Hannah Modighs utställning “The Milky Way”, ett projekt om svenska barn och ungdomar, om uppväxt och resan mot vuxenlivet. Dokumentärfotografen Hannah Modigh började med projektet redan 2003 och har under många år dokumenterat barn och ungdomar i åldrarna 12–16 år i sin hemtrakt Österlen. 2013 vann hon TT:s Stora fotopris med “The Milky Way”.

Kontrasterad mot Kids så ter sig svensk uppväxt som ren idyll. Jämförelsen är självklart orättvis men det intressanta att rikta blicken mot är ofta det svåra och obegripliga, det misslyckade och de som kämpar i motvind och i pissandespöregn. Fotografierna här är lätta skildringar av ljusa sommardagar, färgerna är urblekta och det finns en känsla av skör oskuldsfullhet i bildurvalet. De är värdefulla på sitt sätt men också det som är det problematiska med utställningen.

Kanske är det mitt norrländska perspektiv men jag saknar det stora, tunga, halvårslånga mörkret som vintern för med sig, och som påverkar oss vare sig vi märker det eller inte. Skildringen av utanförskapet och upproret i uppväxten är märkvärdigt frånvarande. Det mest upproriska är bilden av grabben som ligger på mage och tjuvröker en cigarett.

Filtrerat genom mitt eget samhälle, en liten före detta bruksort utanför Umeå, så väcks frågan var ADHD-killarna är, de som cirklar byn med sina mopeder i brist på bättre saker att göra. Var finns flickorna som hemlighåller sina ärrade underarmar representerade i utställningen? Var finns de nysvenskar och flyktingar som vi under de senaste åren fått en sådan kraftig inflyttning av?

Vi har alla olika uppväxtvillkor. Våra upplevelser är vitt skilda men jag upplever att utställningen ger en lite skev bild av ungdomstiden, en brist på det smörgåsbord av olyckliga upplevelser som för många också är utmärkande. Identitetssökandet, vuxenrevolten, smärtan och frigörelsen. Kanske är utställningen en naturlig vinkling med tanke på Hannah Modighs uppväxt med en mamma som är konstnär och en pappa som är antropolog, en förmodat trygg tillvaro med tydlig framtid. Kanske är det en klassfråga. Kanske är det nostalgi som ger ett romantiskt skimmer över uppväxttiden. Vernissagen är fotografens minnen av barndomen och dess miljö och jag kan inte låta bli att tycka att den misslyckas på ett plan att ge hela berättelsen.

Under invigningen säger kurator Alexandra A. Ellis “Vi hyllar ungdomligheten men ungdomarna själva ges inte samma status” och det ligger en stor sanning i det. Begrunda bara hur få vettiga satsningar som görs på ungdomar — och jag tänker framför allt på de som inte är välskodda och redan har givits ett försprång mot framtiden. Se hur kidsen som inte längre är välkomna på fritidsgården bara driver omkring utan att ha något eget. Idealet är ungdomlighet till kropp och själ men de riktiga ungdomarnas behov får stå tillbaka.

Om Kids är en förskräckelse som vi undviker att kännas vid så är Hannah Modighs ungdomar trygga i brytpunkten mot vuxenlivet. Uttråkade men inte destruktiva som motmedel mot tristessen. De tycks blickstilla i väntan på framtiden.

Det är en bild av ungdomar men det finns andra mer intressanta, och kanske viktigare.

Uställningen pågår till 28 januari, 2018.