SAMHÄLLSKRITIK. Maria Johansson har sett tre samhällskritiska konstutställningar i Stockholm. Det rör sig om konstnärerna Leif Engström, Marcus Mårtenson och Linder. Här är Maria Johanssons rapport.
Det pågår nu tre samhällskritiska utställningar på den stockholmska galleriscenen. Samhällskritik passar extra bra just nu när covid och klimat börjat förändra samhället för alltid och under våren har SVT Play visat dokumentärerna ”Konstnären som försvann” och ”Vi är barn av vår tid – en film om Nationalteatern”. Båda dokumentärerna berättade om den politiska svenska konsten på 60- och 70-talet. I “Konstnären som försvann” gavs en inblick i hur styrd konsten och konstutbildningen blev av den politiska kampen och hur fel och obekväm man var om man valde en annan väg. Medan dokumentären om Nationalteatern visade en kreativ vänsterrörelse som ville påverka på gräsrotsnivå och verka i förorter med problem. Där de också gjorde skillnad. Man fick en inblick i vad den resan innebar för den enskilda medlemmen i gruppen och att de värderingar man samlats runt ibland inte räckte till. Så vi är medvetna om att samhällskritisk konst kan vara problematisk.
Sista året har vi fått extra mycket tid att fundera över tillvaron och tid att notera förändringar. Vi funderar över hur det kommer bli sen, när det här är över, om det går över? Hur ska det gå med miljön och klimatet? Vilka förändringar måste vi göra och vilket slags samhälle vill vi ha? Trots de kriser covid lett fram till så berättas också om positiva erfarenheter under den årslånga isolering som corona inneburit. Vi närmar oss valår och det kommer bli ett tufft val. Kanske det tuffaste någonsin. När hade vi så här starka motpoler senast? Och om iden om att konsten speglar samhället stämmer, borde detta synas även i konsten.
På Cecilia Hillström Gallery pågår en utställning av den debuterande konstnären Leif Engström som gick ut Konsthögskolan i våras. Och vilka målningar! De är inte bara exempel på ovanligt fantastiskt väl utfört hantverk, utan sprängfyllda av intensitet, uttryck och inlevelse. Det är inte framsidan av samhället som inspirerat Engström, han målar udda platser, nerdragna gardiner, gångtunnlar i betong, snårig, tät granskog och otillgängliga skogsbackar, 70-talsvillor i mexi-tegel. Oftast utan närvaro av människor. 70-talets 1,5-planshus från Fogelfors och Myresjö, nyss inklämda förorter av enfamiljshus med hammockar i trädgården, med skogen som tränger in på alternativt motas bort från husknuten. Det pågår en kamp mellan natur och kultur och det är svårt att avgöra vem som har övertaget, men att skogen har dynamitkrafter är tydligt.
Det är inte individen bakom husets nerdragna gardiner, eller familjen i huset som lyses upp av en gatlampa på kvällen, som målningarna får mig att fundera över. Det är samhället. Vad är det för samhälle vi så flitigt bygger? Och är det inte det samhälle vi ser i Leif Engströms målningar en bra skildring av vårt? Engströms ton är svalkande krass, långt ifrån tv-såpornas 80-tals-glamour, långt från familjen Ewings oljetorn och Falcon Crests vinplantage. Något närmare Per Lagerkvists arvsångest. Konstnären har gett utställningen titeln En kvällspromenad vilket är lånat från en dansbandslåt av Anders Dahl från 1974. Förutom utställningen på Cecilia Hillström Gallery till och med 30 april, visas Leif Engströms måleri på Rackstadmuseet i Arvika fram till 23 maj.
Marcus Mårtensons utställning på Arsenalsgatan 3 har en gladare färgskala även om också denna utställning innehåller kritik gentemot vissa skeenden i samhället idag. När Mårtenson målar med sina oljepastell-kritor är han inte rädd för färg och han förstår hur han på ett bra sätt kan dra nytta av av serieteckningarnas effektiva bildspråk. Men hans figurer blir aldrig manér (som exempelvis i Madeleine Pyks och Ulrica Hydman Valliens konst där alla ansikten tenderar att ha samma uttryck). I Marcus Mårtensons bildvärld är varje gestalt och föremål skildrad autentiskt. Mårtenson slår hål på myter, hittar fallgropar i flödet av (des-)information och de selfies som vi fyller de sociala mediernas plattformar med för att få omvärlden att uppfatta oss som bättre och lyckligare (varför är vi så beroende av vad andra tycker om oss?). Med sin version av monopol-spelet Surveillance Games (som också gett utställningen dess titel) sätter han fingret på hur vi duperas av beroendeframkallande appar som fyller oss med dopamin-kickar och håller oss kvar i en online-upplevelse som vi (tydligen) allt oftare föredrar framför verkligheten. Vi upplever att vi har koll men är antagligen rätt kontrollerade av företag som Amazon, Facebook, Instagram och Netflix. Konstnären refererar bland annat till Harvardprofessorn Shoshana Zuboffs bok “The age of surveillance capitalism” där beskrivs hur de stora techjättarnas egentliga produkter är “prediction products”. Alltså att man via datainsamling om individer kan förutse personers framtida beteenden. Med denna information blir individer lätt påverkade och företag kan då utöva ”behaviour modification” som Zuboff kallar det för, vilket innebär att rikta användaren mot det önskade målet. Mårtenson refererar även till Jean Baudrillards term”hyperrealism”, som beskriver tillståndet när den virtuella världen tar en mer realistisk form än den verkliga, fysiska. Utställningen pågår till och med 8 maj.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Samtidigt som Millesgården visar den gamla punk-ikonen Vivianne Westwood visar Andréhn-Schiptjenko en annan starkt lysande stjärna från den engelska punkscenen. Konstnären Linder utmärkte sig tidigt när hon uppträdde med sitt punkband i Manchester på 70-talet iklädd en klänning av kött. Hon gjorde också ett mycket omtalat fotomontage till Buzzcocks första singel ”Orgasm Addict”. Linder har bibehållit sin radikala feminism genom åren.
På Andréhn-Schiptjenko visar hon collage med fotomontage och om man initialt kan störa sig på på de söta pinupporna på collagen förstår man ganska snabbt varför de finns där. På senare år har Linder intresserat sig för grekisk-romersk mytologi och i den här utställningen som hon kallar ”Someone like you” är det myten om Pygmalion, Myrrha (enligt myten lurade Myrrha sin far att ha sex med henne) och Adonis som hon fokuserat på. Till exempel i relation till den mediala bilden av den unga kvinnokroppen. Unga flick-kvinnor som ”lockar” försvarslösa män att sexualisera dem. En mediebild som både uppmuntrar och legitimerar vissa mäns begär till unga kvinnor samtidigt som de problematiserar unga kvinnors syn på sig själva som sexuella varelser under en fas i deras liv när de inte alltid är sexuellt medvetna. Så Linders samhällskritiska blick är i högsta grad aktuell även idag. När Myrrhas far frågar henne vem hon vill gifta sig med svarar Myrrha ”någon som du”. Linder som själv utsattes sexuellt av sin styvfar har säkert, som alla unga kvinnor som utsatts för liknande övergrepp, brottats med sin egen skuld i det som skedde. Linders collage blir ett rättmätigt ifrågasättande av en seglivad idé (som understöds av en samtida men förlegad mediebild) om att unga kvinnor medvetet lockar män att se dem som sexobjekt. I collagen arbetar Linder med att konsekvent ställa motsatser i relation till varandra. Som betraktare är det nästan omöjligt att inte påverkas, bilderna blir som ett sorts reningsbad för intellektet.
info@opulens.se
