CORONAKULTUR. Där vi i medeltidens bildvärld fått lära oss om människans dödlighet, tycks vi nu ha ställts inför det förgängliga, påtagligt sköra, i vår egen rådande samhällsordning, skriver Ida Thunström.
Digerdöden är alltid ett festligt exempel på en världsomspännande humanitär kris. Vissa upplevelser skakar om oss människor så rejält att vi bara inte kan låta dem passera obearbetade, och när 30 procent av Europas befolkning plötsligt försvann var det rimligt att nya motiv dök upp i 1300-talets tämligen symbolistiska måleri. Samhället hade fått nya dramatiska upplevelser som behövde processas och införlivas i denna nya verklighet och plötsligt ökade, fullt förståeligt, intresset för döden markant. Något så grundläggande som dödsångest fick riktigt stort utrymme i den nya bildvärlden. Och pestens bildspråk lever fortfarande kvar. Kanske är det inte heller så konstigt. Med de vita korsen på dörrarna, råttor som springer runt i stadsgränder, och inte minst pestläkarnas masker, var det som att döden plötsligt fått ett konkret språk. Ett måleri som föddes ur en fatalistisk inställning som påminner lite om den vi upplever just nu.
[premum-weekend]
Bilderna av pestläkarna med sina långa näbbar är fortfarande obehagliga. Som bilder av döden personifierad. Jag är nyfiken på vilka motiv kommer att smyga sig in i bildkonsten när coronakrisen är förbi och vi har fått lite perspektiv på saken. Hur vi väljer att bäst porträttera upplevelsen av en uppochnedvänd verklighet.
Uppfinningsrikedomen som påträffas i hemmagjorda munskydd världen över är hoppingivande om något. Det finns ett kollektivt bildspråk som, trots allt, är fullt av glädje. Den nästan euforiska känslan av att något helt nytt var på gång ledde i isoleringens första fas till ett sällan skådat kreativt flöde på sociala medier. Det som på sina ställen var riktigt inspirerande, verkar nu tyvärr ha gått över i uppgivenhet eller frustration. Ganska begripligt. Arga demonstranter, och isoleringsinducerad depression puttrar och sjuder som en följd av samhällens nedstängningar. I Sverige är vi förvisso förskonade från det där påtvingade fängelset, kallat lockdown, som driver folk till något slags stigande vansinne, men oro och dödsångest smyger runt här också. Lite som sjuka råttor i smutsiga gränder.
Oavsett hur olika nationer världen över valt att hantera situationen, har samhällsordningen överallt blivit lite skev, och bilderna från städer i total lockdown visar underliga landskap.
Det är karakteristiskt för vårt mediesamhälle att diskussionerna om konst i coronatider till stor del rör sig om HUR den ska visas. Hur den ska nå ut. (Jag skrev om detta i min förra krönika.) Det känns helt i linje med hur bilder, information, tankar och idéer hanteras i allmänhet. Hur känslor, däremot, hanteras kollektivt verkar ha fått stå i skymundan länge. Min förhoppning är att det kommer att förändras nu när vi tvingats stanna upp och tänka efter. Att denna underbara sekundära effekt av krisen inte enbart kommer att göra avtryck i politiken.
Att förlora sitt språk är nämligen att förlora den man är. Redan inför oss själva skapar vi oss med våra ord, bilder och symboler, och ett effektivt sätt att utvecklas är just att på ett hyggligt sätt kunna formulera sig. Då är bildkonst som verktyg för offentlig sofistikerad kommunikation helt enkelt oumbärlig. Oavsett hur olika nationer världen över valt att hantera situationen, har samhällsordningen överallt blivit lite skev, och bilderna från städer i total lockdown visar underliga landskap. Kanske mardrömslika, i stil med den profetiska domedagskänsla som genomsyrar Kafkas Processen.
Där vi i medeltidens bildvärld fått lära oss om människans dödlighet, tycks vi nu ha ställts inför det förgängliga, påtagligt sköra, i vår egen rådande samhällsordning. Att det kommer att göra avtryck även på ett djupare plan i oss människor är en tilltalande tanke. Avvaktan, djupa andetag, reflektion och funderingar över vad som faktiskt är viktigt; något poetiskt måste ju bara komma av detta. Har vi tur blir det storslaget och alldeles underbart. Eller åtminstone lite känslobetonat tilltalande.
Hur som helst är jag som hängiven kulturkonsument av den fasta uppfattningen att inget bör låtas passera obearbetat. Oavsett hur post-coronas bildvärld kommer att se ut är jag säker på en sak: Personligen kommer jag från och med nu att betrakta avbildningar av 1300-talets pestläkare som porträtteringar av dåtida samhällshjältar. Man blir verkligen aldrig färdig med att omvärdera historien.
[/premum-weekend]
ida.thunstrom@opulens.se
