BETRAKTELSE. “Min farmors mor behåller sin hemlighet för sig själv, likt en mussla som vägrar öppna sig. Ändå får jag en känsla av närhet till det förflutna tvärs genom släktleden.” Martin Söderlind funderar kring porträttmålningen ovanför teven hemma i vardagsrummet.
På väggen ovanför teven hänger ett porträtt av Sara, min farmors mor. Eller porträtt och porträtt. Man ser henne snett bakifrån. Den strama hårknuten blottar en smal nacke mellan axlarnas puffärmar, allt enligt gängse mode för drygt hundra år sedan. Hon sitter framåtlutad över ett handarbete eller något hon läser.
Konstnären, Saras bror, min farmors morbror Herman, var en inte oäven målare när det gällde landskap eller interiörer. Men han saknade förmåga att måla av människors blickar. På grund av denna brist kom han aldrig in på akademien och kunde heller inte leva på sin konst. Mellan sina äventyrliga livsprojekt som aldrig riktigt ville lyckas landade han hemma hos sin syster i prästgården ute på en skånska slätten. Han fick mat och logi mot att han målade av släktingar och vänner.
I släkten finns otaliga porträtt av både kända och okända personer. De har alla det gemensamt att de inte visar ögonen och vänder sig gärna åt sidan, som om de blygdes inför betraktaren. Speglar detta också ett karaktärsdrag hos morbror Herman? Var han en blyg person som undvek människors blickar? Alla som kunnat svara på den frågan är borta.
Men det är alltså framförallt av nödvändighet och inte på grund av något artistiskt val som jag ser min farmors mor snett bakifrån. Ändå ger perspektivet en viss effekt. Som betraktare blir jag nyfiken på hur hon ser ut. Det hjälper inte att jag sett fotografier av henne i ungefär samma ålder som hon har på tavlan och därför vet att hon var en vacker kvinna. Jag vill se hennes anletsdrag just i den stund hon sitter modell. Vilket humör är hon på? Kanske är det vinter och hon har skaffat sig rosor på kinderna. Eller så är hon konvalescent och blek i hyn. Rynkar hon ögonbrynen i koncentration eller är ögonen uppspärrade inför något som förvånar? Är hon på väg att skratta eller gäspa, uttråkad av att sitta modell?
Jag vill också veta vad hon sysslar med, vad som tilldrar sig hennes totala uppmärksamhet. Stickar hon eller kanske broderar? Läser hon något och i så fall vad? Eller låter hon blicken bara vila i knät medan hon behåller den ställning konstnären anmodat?
Någon kväll när teven tråkar ut mig och jag lyfter blicken för att se på min släkting är det nära att jag ropar hennes namn för att få henne att vända sig om och möta min nyfikna blick. Ibland tycker jag mig kunna ana en rörelse, en reaktion på den intuitiva upplevelsen av att någon intensivt tittar på en. Vem har inte någon gång känt sig iakttagen? Men min farmors mor behåller sin hemlighet för sig själv, likt en mussla som vägrar öppna sig.
Ändå får jag en känsla av närhet till det förflutna tvärs genom släktleden. Hon befinner sig mitt i min vardag och jag i hennes, även om hon tagit på sig söndagskläderna inför avporträtteringen. På så sätt fungerar morbror Hermans tavla som riktig konst i allmänhet. Den för människor närmare varandra. Levande såväl som döda.
info@opulens.se
