KULTUR. “Staden är inte bara kvarteret, den är inte tänkbar utan förorten – eller utan pendeltågen, tunnelbanan eller andra sådana förbindelser”, skriver Anders Björnsson.
I stadsrummet intar kyrkorna en prominent plats. I viss mening är staden organiserad efter dessa byggnader, de hade sina radier. Inga andra byggnader sträckte sig högre, inte ens Stockholms slott. De ingår fortfarande i stadens silhuett, även om de på senare tid har fått konkurrens av profana skapelser. En gång skulle jag klättra upp i Sankta Klara kyrkas torn – där hade man satt upp instrument för att mäta luftföroreningar. Det var Statens institut för folkhälsan som mätte. På Arlanda flygplats mättes bullernivåer. Gammalt och nytt. Jag tänker att man, när staden förtätas, jämväl borde borde mäta ljus och skuggor. Det är också en fråga om folkhälsa, om välbefinnande.
Vi åkte ut till Viksjö, en ort mellan Jakobsberg och Mälaren – det var för oss terra incognita. Där anlades åren kring 1970 ett bostadsområde på urgammal mark. Småhusbebyggelse runt ett centrum. I centrum är all kommers samlad på en plats, all kultur på en annan, all idrott på en tredje – rationalism, funktionsseparering. Så sent som 2005 restes här en kyrka, ritad av Nyréns arkitektkontor. Den är gjord i trä och målad i vitt, utvändigt som invändigt. Den kunde lika gärna ha stått i fjälltrakterna. Stad och land – hur skiljer man dem åt? Staden är inte bara kvarteret, den är inte tänkbar utan förorten – eller utan pendeltågen, tunnelbanan eller andra sådana förbindelser. Man behöver lungor och vandringsleder, träd och vatten. Och kyrkan – ett andningshål. Så kan det vara, också för den icke-troende.
Vårt ärende var att uppsöka en kötthall. Den låg inte där vi trodde att den skulle ligga, utan i ett skogsbryn en bit därifrån. Vi navigerade genom industriområden, utan GPS. I ett av dessa fanns en moské med en vacker långvägg, jag såg mosaiker. Några dagar senare utbröt där en brand. Moskén hade ett bibliotek med 3 500 böcker. När jag skriver detta är orsaken till branden inte utredd. Ute i vår by i Giresta, mellan Uppsala och Enköping, brann kyrkan ned 1911, efter ett blixtnedslag. Ett par år senare uppfördes den på nytt. Skulle man ha gjort det idag? I vår tid river man helgedomar, eller gör om dem till ölbryggerier (som Missionskyrkan i Sundbyberg, min uppväxtstad). Här handlar det om kulturförluster, också det en aspekt av välbefinnande.
info@opulens.se
