SAMTIDSKRITIK. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar.
I oktober öppnades Nationalmuseum igen i Stockholm, efter fem års renoveringsarbete. Stora svenska nationalromantikers verk är på plats och en smärre debatt har, alls inte mot förmodan, uppstått. En debatt som i första hand rör sig kring faktumet att Nationalmuseum valt att på olika sätt kommentera de med nationalsocialismen sammanfallande idéer som ofta var närvarande i det nationalromantiska bildspråket. Ett intuitivt sett naturligt beslut, dessa små varningar, men vad gör de för nytta mer än att säkra Nationalmuseums ledning från mediala påhopp?
Det är intressant vilka vi väljer att ta som våra nationella hjältar. Vilka bilder som lyfts fram som representanter för de kulturella grupperingar vi som nation, åtminstone rent historiskt, tillhör. Selma Lagerlöf ska enligt uppgift, i likhet med Anders Zorn, ha stöttat svensk rasbiologi. Nils Holgersson präglas onekligen av nationalromantiska inslag, men istället för brasklapp fick Lagerlöf 20-lappen.
Skulle vi välja att reservera oss mot alla konstverk med misstänkta bakomliggande strukturer eller kulturpersonligheter som eventuellt hade fascistoida tänkesätt under 1900-talets första decennier skulle vi förmodligen behöva brasklappa en stor del av den forna kultureliten. Något som kunnat göra nytta då, men idag är det lite för sent.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
1930-talets nazister la ideologiskt beslag på Caspar David Friedrichs målningar (drygt hundra år efter konstnärens död), och det tog ett par decennier innan denne fick sitt rykte återupprättat. I Sverige började vi inte skämmas för våra nationalromantiska konstverk förrän på 1970-talet. Hade vi gjort det tidigare hade vi kanske inte känt behovet av dagens ursäktande inlägg.
Idéer behöver sitt språk. Språk är kommunikation, är lika med politik. Den fundamentalistiska islamismen har sitt bildspråk, de extremkristna sitt. Propaganda kan det också kallas, precis som när det gäller Stalin-Sovjets monumentala statyer.
Nationalmuseums reservationer, liksom debatten kring dem, är outhärdligt förutsägbara. Jag är rädd för att den här typen av icke-debatter blir till ett kollektivt skydd mot att behöva ta ansvar i allmänhet. Ansvaret för att till exempel ha misslyckats få ordning på skumma frågor som svensk kulturtillhörighet. Kanske ska vi sluta fokusera på Näcken och istället lägga energi på att undersöka hur den verkliga bilden av Sveriges kulturella och ideologiska historia ser ut. Och kanske att vi då ska rikta den politiskt kritiska blicken åt andra håll än mot konsthistorien.
På gatorna i Berlin kan man framför en del dörrar se en kopparfärgad platta, bland gatstenarna, där namnen på de judar som bott där under naziregimen, innan de deporterades och mördades, står att läsa. I städer som Berlin behövs inga reservationer. Historien är för tydligt närvarande. Trots det har det tyska politiska partiet AfD ungefär lika många röster som vår motsvarighet SD. Den tyska nationen har så att säga tvingats inse att Caspar David Friedrichs nationalromantiska målningar nog inte var det största problemet.
Om vi ska prata om hur hederlig gammal ursvenskhet tar sitt uttryck i dagens svenska konst skulle jag istället välja ett ord som naivitet. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle. Lättolkade konstverk som verkar där de får snabbast och tydligast effekt. Konst som skapar debatter vars största bedrift blir att infektera samhällsdebatten och, som kronan på verket, ger konstnärerna en massa plats i tv-mediet.
ida.thunstrom@opulens.se
