Multiskapande riddare med udd – Martin Bigum

DANSK KONST. Susanne Liljedahl har länge följt konstnären Martin Bigums konstnärskap. Nu är han tv-aktuell i danska DR2. Hon tecknar här ett porträtt av en ovanlig samtidskonstnär.

Riddaren av Dannebrogorden svingar ofta udden mot etablissemang och auktoriteter i en märklig blandning av humor, lek och allvar. Han klär sig som en engelsk aristokrat under den vita målarrocken. Välskräddat. Propert. Fluga eller slips, väst och kavaj. Oklanderligt. I viss kontrast till radikaliteten i många verk.

Martin Bigum (f. 1966) kom inte in på Konstakademien, men blev en av Danmarks mest betydande konstnärer i sin generation med armador av teckningar, målerier, fotografier, filmer, dikter och essäer… Trots spretigheten, de många olika genrerna och en omfattande produktion går det ofta att skönja en genuin hantverksskicklighet och en obändig vilja till reflektion och fördjupning. Hängivenheten rör mig mycket.

Kanske är Bigum ett utmärkt exempel på fenomenet att vara mer bildad än utbildad. Där sökandet och utforskandet i kombination med reflektionen och insikterna blir ett med personligheten och dess utveckling.

I en dansk dokumentärserie i fyra delar som just nu går att se på DR 2 online ”Mit Livs Kunst – med Martin Bigum” speglas delvis hans kreativitet just som en personlig undersökning av konsten och kulturen i både samtiden och historien. Och numera försöker ”Den gamle Kunstner” återuppfinna sig själv. Vackert så.

Det rör sig om en personlighet som i och för sig inte saknar viss egensinnighet. Men det är inte fråga om den obehagligt narcissistiska egensinnigheten såvitt jag kan bedöma. Snarare rör det sig om det att gå sin egen väg och inte febrigt anpassa sig.  Och provokationer sker inte för deras egen skull, utan bottnar i något. Är välgrundade. Dessutom uppvisar Bigum hantverksskicklighet. Något som inte är någon självklarhet i samtidskonsten, tyvärr.

För några år sedan utkom ” Min personlige kunsthistorie” (Gyldendal 2014) där Bigum berättar om barndomen i Bröndby Strand väster om Köpenhamn, om livshändelserna, personliga möten och inspirationskällorna, intrycken och avtrycken, vägen in i konsten.

Genom åren har han haft en rad utställningar och samarbeten både i Danmark och utomlands. I Sverige gick det att se en del av hans verk i utställningen ”The Homecoming or: The World According to ART” på Malmö Konstmuseum och Borås Konstmuseum (2002-2003). Det var första gången som det gjordes en stor utställning av Bigums verk för en nordisk publik och den visades även i Reykjavik.

Bigum står på stadig grund i 80-talets undergroundkultur, punk och pop som när det begav sig frodades i Köpenhamn. Han var en av ”de vilda” för att använda ett uttryck från neoexpressionismens guldålder.

Multikonstnären Bigum började tidigt som tecknare i den danska versionen av satirtidningen MAD. Satiren är en av nycklarna till förståelsen av många av hans verk liksom ironin. Han överdriver gärna och driver också ofta med företeelser. Stundom en god förnöjelse.

På 90-talet återkommer hans speciella figur ART. Med lång näsa, lie och kåpa söker han sig igenom konsthistoriens universum och framträder delvis som en antites mot konstens institutionalisering och periodens dominerande tankegångar om konstens död. En kultfigur med integritet, en allegori eller rentav konstnärens alter ego.

Skisser och teckningar kan uppstå på ett ögonblick i ateljétornet på Fredriksberg i Köpenhamn. Några av dem som ” Sleeping Quixote” och ”Mouring Minotaur” (2020) ställdes ut förra året i  Skitsehandeln i Faaborg på Sydfyn. I en utställning på Arken för några år sedan visades hela 130 verk.

Tydligt är att det också finns influenser från idéhistoriens metaforer och svulstig, burlesk barock – änglar, gudar, skelett, demoner, djävlar. I ”Having it all – letting it go (Hybris & Nemesis 1994), stiger Art ner från himlen. ”Som en frelser tillbyder han med åbne arme (kunsten som) en åndelig udvej for den skaldede og piercede kaempe, der lystigt maenger sig med kvinder og krigere i sit jordiske tempel”.

Änglarna blir ofta personifieringar av existensen. I exempelvis  ”Vale of Tears” (2006) är de mer mänskliga än andliga och det ser helt enkelt ut som om de varit i slagsmål.

Omslaget på Arkens katalog är ”The Vision” , en del av serien ”The Ocean” (2015- 2016) som symboliserar existensens strömmar med utblick mot horisonten. ”The Vision ” sägs markera ”Bigum drengen”, resan och flowet som aldrig stoppar.

En av de mest laddade bilderna är kanske ”Sacred and Profane” (2003). Där ena halvan bland annat visar Snövit i erotiska och sexuella övningar med dvärgarna. Det kan uppfattas som både spydigt och vulgärt. Men i stället för att gripas av moralpanik går det att sätta in bilden i satiren, i det burleska och i ironin. Karikatyren! Den andra halvan av bilden påminner om ett skräckfyllt domedagsscenario från medeltiden.

Historielös eller särskilt trendkänslig är inte Bigum. ”Sacred and Profane” kan kanske till och med uppfattas som en kritik mot populärkulturen.

Samtidigt finns stark air av kommersialisering kring konstnären och konstnärskapet, men det minskar inte min uppskattning av den högst personliga stilen, hängivenheten och bildningen. Men jag kan jag sakna kvinnor i det jag ser. Ändå vill jag säga att mycket rör sig om något allmänmänskligt.

Bigums pennor och penslar trotsar nihilismen, intigheten. Till förmån för inspirationen och verkligt originella konstnärliga uttryck.