KONSTKRITIK. “Med modernismen började konstnären glida undan ifrån sin publik. Från att ha behandlat ämnen som berört alla, började man göra verk som främst kom att handla om själva konsten i sig”, skriver Ida Thunström.
Ju mer abstrakt ett uttryckssätt är, ju mer komplicerat, desto nödvändigare blir det med tolkningar och motiveringar. Med modernismen började konstnären glida undan ifrån sin publik. Från att ha behandlat ämnen som berört alla, började man göra verk som främst kom att handla om själva konsten i sig. Konstvärlden, konstbegreppet skapade sig en egen kontext inom vilken mening kunde uppstå och existera, och det blev nödvändigt att ha någon som kunde förklara denna kontext för de oinvigda. En utomstående kraft, som hjälper betraktaren att se och förstå. En oberoende uttolkare vars uppgift är att fastställa vad som fungerar. Inte bara vad som är bra och dåligt. Konstkritikern, konstvetaren blev rentav en figur med behörighet att avgöra huruvida något ska räknas som konst eller inte.
Det är rimligt att ett samhälles uttolkare blir de verkliga makthavarna, men kulturjournalistik är inte som annan journalistik. Det sätter en konstkritiker i en lite klurig sits då det uppstår ett krav på en objektivitet, kanske rentav rättvisa som, när det gäller konst, sällan existerar. Att med perspektiv på saken kunna påstå vad som är relevant konst och inte, är inte heller det att lita på. Det som upptas i efterhand och sätts in i historien när samtid blivit dåtid, behöver nödvändigtvis inte vara bra konst. Ofta handlar det i första hand om vad som haft störst betydelse för utvecklingen, milstolparna längs den väg som fört oss fram till där vi är idag.
Kultur kan vara personliga upplevelser, eller sociala ställningstaganden. Formuleringarna omkring den kan dock ibland vara ännu en bricka i det sammansatta system som utgör den kulturella sfären. Tjänster och gentjänster. Det är ofrånkomligt. Ibland är det uppenbart hur obetydlig en recension är för en utställning. Eller snarare, hur obetydlig en utställning kan vara för den formulerade kritiken. Man måste därför, som läsare, ibland ta en konstrecension för vad den är.
Att det kan stå ett helt batteri av människor bakom en konstnärs karriär är inget konstigt. Tricket är att inse vad i en situation man ska ta på allvar och inte. Ett tydligt uttryck av en struktur ser man lättare igenom. Det är bara bra om man får en chans att komma närmre ett kontaktsystem som kan bidra till ett helt kulturutbud. Så, ju synligare samband desto bättre. Vilka utställningar som uppmärksammas handlar lite för sällan om kvalitet, eller ens tillfälligheter.
Bättre förr? Förmodligen inte. Det är sällan det. Men kanske att det var lättare. Mindre komplicerat då vi inte satt i den här samtida djungeln av yttrade åsikter, som vi gör idag. Ord är inte bara ord, det vet vi, just därför är det viktigt att se vilka krafter som ligger bakom dem.
Det händer således att konstkritik är lika mycket lek som konsten i sig. Det behöver inte vara något negativt, så länge läsaren väljer själv vad hon vill se i det som skrivs.
För det är inte leken, utan de dolda sambanden vi bör se upp med.
ida.thunstrom@opulens.se
