UTSTÄLLNING. “Konstverk florerade inom de orientaliska kyrkosamfunden. Fresker, ikoner, målande manuskript, silver- och glasföremål, avbilder av Kristus, Jungfru Maria och olika helgon ställs ut i flera väl iscensatta salar. Från Bysans till Egypten varierar stilarna avsevärt”, skriver Anne Edelstam.
På Institut du Monde Arabe i Paris visas denna vinter den tvåtusenåriga kristna historien från Mellersta Östern, alltså dagens Syrien, Libanon, Jordanien, Egypten, Irak och Palestina.
Detta kulturella institut, IMA, invigdes av dåvarande president Mitterand, 1987, och består av en stiftelse. Varje höst invigs en ny utställning; institutet består även av ett par restauranger, ett bibliotek och en bokhandel. En filial öppnades 2016 i Tourcoing, i norra Frankrike. Den speciella stålbyggnaden skapades av Jean Nouvel och Architecture-Studio och representerar mötet mellan arabisk och västerländsk kultur. Den före detta franske kulturministern, Jack Lang, är dess nuvarande direktör.
Årets utställning med över 300 föremål speglar den kristna utvecklingen sedan vår tidernas början. Kristendomen föddes i denna del av världen för cirka 2000 år sedan. Uppdelade i flera kyrkor och samfund med historiska och geografiska specificiteter.
Iscensättningen respekterar den kronologiskt sammansatta retrospektiven efter en första introduktion med sex exceptionella verk från olika länder i en och samma monter. Det första rummet är därför lågt i tak och lite mörkt precis som de första kristna måste ha upplevt det då de predikade undangömda i privata hus för att undvika förföljelse. Kristendomen utvidgade sig runt hela medelhavet under de två första seklerna e.Kr. men var framförallt aktiv i Syrien och Egypten innan den spreds till Persien (dagens Irak och Iran) samt Turkiet.
Missioneringen skedde på arameiska, Kristus språk, och på grekiska, vilket var det vanligaste språket i det romerska riket, beroende på var de olika apostlarna predikade. Evangeliet översattes först till grekiska och, under 300-talet, till flera andra språk, varav koptiskan i Egypten (som fortfarande används av prästerskapet).
Från och med år 313 bestämde sig Kejsare Konstantin för att favorisera kristendomen framför de andra rådande trossamfunden i det Romerska Riket och år 380 utnämndes kristendomen till statsreligion. Kyrkor började byggas och Jerusalem, där Jesus dog och återuppstod, utgjorde navet med den Heliga Gravens kyrka som fortfarande är en pilgrimsplats för troende.
Redan under 400-talet uppstod dock schismer mellan de olika koncilierna. Åtskilliga orientaliska kyrkor bröt sig loss och blev självständiga: den persiska kyrkan, den koptiska (i Egypten), den syriska, armeniska och etiopiska.
I mellantiden hade det monastiska livet tagit fart i Egypten. Sankt Antonius (död år 365) levde som eremit i den egyptiska öknen och åtföljdes sedan av andra vilka kallades för ”öknens fäder”. En annan eremit, Pakomius (död år 348), fick kallelsen att bilda ett kloster för munkar. Två magnifika ikoner ställs ut från den tiden. Det kanske mest kända fungerande klostret i den egyptiska öknen är numera Sankt Katherine där även den brinnande busken finns. Därifrån kan besökaren bestiga Mose berg.
Från Egypten spreds klosterlivet till Syrien, Palestina och Mesopotamien med både munkar och nunnor som levde isolerade, i bön och fattigdom. Helgondyrkan tog också fart med pilgrimsfärder till helgon- och martyrgravar utspridda runt om i Orienten.
Profeten Mohammeds efterträdare startade de muslimska erövringstågen ifrån dagens Saudi Arabien. Damaskus erövrades år 636, Jerusalem år 638, Alexandria och Mosul år 641. Den kristna och judiska majoriteten – dhimmis – fick lov att fortsätta utöva sin religion mot en speciell taxa/skatt men diskriminering mot icke-muslimer, dess seder och bruk, varav det egna språket, försiggick. Arabiskan tog således över mer och mer.
De kristna fortsatte dock att leva vidare bland muslimer, med vissa lugnare och mer toleranta perioder än andra, beroende på regionens kalif. Konversionerna till islam ökade med de sociala och ekonomiska förtrycken från och med 1200-talet. Men fram tills dess florerade konstverk inom de orientaliska kyrkosamfunden. Fresker, ikoner, målande manuskript, silver- och glasföremål, avbilder av Kristus, Jungfru Maria och olika helgon ställs ut i flera väl iscensatta salar på IMA. Från Bysans till Egypten varierar stilarna avsevärt vilket är intressant i sig.
Korsfararna som härjade mellan 1095–1291 ledde till en alltmer spänd atmosfär för de orientaliska kristna men de förde även med sig en västerländsk konstart som beblandade sig med de orientaliska. Dessa influenser påverkade både öst som väst. Det var först 1535 som ett fredsavtal skrevs under mellan det osmanska riket och François I (vars manuskript visas på utställningen). Därefter ökade handeln och utbudet mellan västvärlden och orienten.
I och med det osmanska rikets fall, första världskriget och skapandet av olika arabiska nationer, försämrades läget återigen för de orientaliska kristna. Den värsta massakern var nog den av ungturkarna på de ortodoxa armenierna 1915.
Efter några års relativt lugn lider de kristna återigen i Mellersta Östern i och med både brödraskapets och islamisternas framfart. Kristna har tvingats i exil. I Södertälje bland annat, bor nu en stor grupp syriska ortodoxa som flytt landet där det fortfarande pratas arameiska i vissa bergsbyar. Medelhavsmuseet har haft en utställning med några av deras få tillhörigheter de lyckats få med sig under sin flykt. IMA uppmärksammar också dessa utsatta grupper med fotografier, manuskript och föremål.
Avslutningsvis bör tilläggas att intendenten som guidade oss, påminde oss om att trots krig och förföljelser tiderna genom, finns det fortfarande, antalsmässigt, fler troende kristna i Mellanöstern än i västvärlden! Denna magnifika utställning, utöver föremålens och scenografins skönhet, tar med besökaren på en tvåtusen års tids- och historiefärd i vårt förflutna. Missa inte den resan!
