Befinner vi oss i det digitala paradigmet eller har det skrivna språket och alfabetet fortfarande relevans för vår kultur? Andreas Engström har varit på Haus der Kulturen der Welt i Berlin och Palais de Tokyo i Paris.
Das neue Alphabet är namnet på ett projekt (planerat att pågå 2019-2021) som startade förra helgen på Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Under en mängd föredrag, debatter och scenframträdanden ställdes frågor om vad digitalisering innebär för demokratin, integriteten, informationshantering, ekonomi, kunskapsproduktion och konst. Detta går sannerligen att fördjupa sig i och festivalen var också starten på ett två år långt projekt på HKW (Haus der Kulturen der Welt) om digitaliseringens inverkan på vår kultur.
Det ”nya alfabetet” med den binära koden innebär anade och oanade möjligheter men har redan visat sig kunna slå tillbaka — det begränsar friheten, säkerheten. Kanske tanken? Det kan vara värt att påminna sig om hur upplysningens filosofer såg det latinska alfabetet med sina kombinationsmöjligheter som det ultimata språket för utvecklandet av tankens frihet. Och vad vore konsten av idag — oavsett om vi talar om litteratur eller musik — utan de alfabet (latinska, arabiska, hebreiska, kyrilliska…) med vilka vi med ett 20-tal tecken kan uttrycka oss flerstämmigt och i teoretiska resonemang som på sätt och vis överskrider intellektets kapacitet? Först kom alfabetet, sedan konsten.
Hur manifesterar sig då detta nya alfabet i konsten? Strängt taget skulle man kunna göra nedslag litet var som helst. Ett färskt exempel som står ut i kraft av sin dubbeltydighet är utställningen On Air med den argentinske konstnären Tomás Saraceno som nyligen avslutades på Palais de Tokyo i Paris.
On Air handlar om synliggörandet av ekosystem. I två plan och närmare 20-talet rum exponeras vi inför utställda spindelvävar eller visuella avtryck av rörelser, värme och energier. En inte obetydlig del av utställningen ägnas ”sonifieringar” där data från processer eller material överförs till ljudande gestaltningar. I rummet med namnet Sounding the Air blev några i luften svävande spindeltrådar till instrument vars svängningar påverkas av rumsakustik, temperatur och rörelser i luften vilket omkodades till stilla toner.
Inte minst i kraft av sin överdådighet är utställningen imponerande. Med en budget i mångmiljonklassen är Saraceno också uppbackad av ett team av forskare och formgivare och hans egen roll kanske lämpligast går att beskriva som konstnärlig ledare. Det kan dock inte hjälpas att det uppstår ett känslomässigt tomrum när de verkliga aha-upplevelserna infinner sig först efter att man läst de långa textkommentarerna. Men framför allt: I ett konstnärligt sammanhang innebär sonifiering långt ifrån en ”objektiv” avkodning. Också här görs estetiska val, och när det gäller den ljudande biten känns klicken och droneljuden både godtyckliga och uttjatade.
Men också naturens högst egna teknologi friläggs emellanåt utan att alltför mycket förankras i binära koder eller det latinska alfabetets förklaringsmodeller. En sublimt dallrande stillhet slår emot en i rummet med gasfyllda ballonger från vilka det hänger blyertspennor som ristar omärkligt visuella avtryck av luftpartiklarnas kaosmekanik. Och förstärkningen av radiofrekvenser tolkade genom bergskristaller är en form av geologisk radio som uppenbarar naturens egen poesi.
Tomás Saracenos utställning pendlar mellan det högteknologiska och det skenbart enkla. För mig råder det ingen tvekan om att poesin lyser starkast genom det senare. Kanske är utställningen därmed ett uttryck för en teori som lades fram på HKW. Det typiska för vår tid är hur samtliga tidigare kommunikationsformer — den orala, den skriftliga, den tryckta — faktiskt existerar parallellt med vårt digitala paradigm.
andreas.engstrom@opulens.se
