ÖGONBLICKSKONST. “Tal R:s retrospektiv är en återblick i många nu. Det handlar om en omfattande samling dukar som uppförts genom ful-måleri: en destruktion vars scenerier och gestalter raseras genom stänk, prickar, linjer och målarkorvar som hamnat på sniskan”, skriver Tim Schmidt.
På det danska samtidskonstmuseet Louisiana visas nu Tal R:s retrospektiv Academy of Tal R. Utöver ett främsta fokus på konstnärens instinktiva och spontana figurativa ful-måleri – vilket närmast kan kopplas till amerikaner som Philip Guston och Amy Sillman, bjuds även danskens collage, tryck och installationer.
Tal R:s retrospektiv är en återblick i många nu. Det handlar om en omfattande samling dukar som uppförts genom ful-måleri: en destruktion vars scenerier och gestalter raseras genom stänk, prickar, linjer och målarkorvar som hamnat på sniskan. Narrativet, som springer ur materialen, behandlar ofta en solitär gestalt som fångats i ekande målar-rum. Likt ljudvågor forsar oljan metodiskt runt den ovetande gestalt som likt en någon i ett bortglömt fotografi stelnat i ett ögonblick. Genom samlingen dukar sveper strålkastarna över det lilla, var vi ges glimtar om det stora som är livet.
Det handlar om utsnitt från de intima stunder som sker emellan de skeenden som betraktaren låts spåna fram. En reflex kastas i vattnet. En profet sitter på en bänk vid en bro; ett sovrum har blivit upphöjt till scen. I Pearl letar hon naken på sin säng efter en pärla. Eller är det könet som inspirerat till titeln; röven som pekat mot Tal R och sedan mot betraktaren? Kvinnan och betraktaren. Hon kastats in i målarvärlden likt en hjälte, återkommer i en annan kropp, i färd med att signalera någonting ytterligare. En hand sträcker sig in över duken och landskapet, öppnar en dörr. Rambutiken gapar tom. Likt den Dougie vi alla kan känna oss som: nyss nedstigen, står Tal R vimmelkantig i sitt måleri. Vimmelkantigheten är hans främsta vapen. Bli här.
Louisianas böjda korridor har genom fantastiska skulpturer landat i ett mytiskt rum där ljud för en första gång bryter fram likt en Leviatan. Tekniken är nu så långt ifrån det vi genom pärlbandets tidigare presentationer kommit att förstå som hans oeuvre, att det inte längre tycks som om de vore av samma hand. Då ”upprorsandan” tycks ha återskapats av namnlösa assistenter ljuder Hipster-alarmen olyckligt. Hördes ett: ”-Davs! Vi har ännu en salong att fylla, Pelle och Jöns gör en serie av det här!”?
Genom att visa banala småmålningar, teckningar av ojämna prickar och taskiga kvadrater – som om delarna hämtats från närmaste dagisvägg – hånas konstnärers mödor. Ja, de som inte släpps in i salongen, alltså. En skrattar kanske högt, men enheten flyter fram likt en flod genom en djungel sett från ovan. Den uppförs dock inte utan risk att tvingas gå i strid med en någon. För att sitta och tramsa på den höga hästen kan sticka i ögon.
Att vilja sammanföra fragment, som om de haft en inneboende strävan mot enhetlighet, kan förstås. Men det undras över om serier skapats för en hängning som är ett informationsbombardemang vars härjningar skapar Janusansikten. För att ställa samtidskonstnärens produktion till rätta på en viss piedestal, vill sig inte. Louisianas curator borde steppat in och sagt: ”Nej nu räcker det, vi måste ge rum åt tanken och upplevelsen av din konst”. Men det var ingen Gene Kelly som hördes kommande utan ett: Nuke ém!
Minns hur en titt genom ett nyckelhål blottar en lieman eller hur en tycks höra två genom fönstret mot bakgården, då de älskar. Minns den hypnotiserande trappa som förbinder husets patrioter; den varma svärtan inom dukarna. Om en tror på konstnärens nu och gestalterna i verkens ögonblick, då verkar giftet. Då ses en till största del magnifik målarutställning. Det är Tal R det handlar om.
info@opulens.se
