LJUDKONST. “Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya”, skriver Andreas Engström om Susan Philipsz utställning Lost in Space på Bonniers konsthall.
Utställning: Susan Philipsz Lost in Space
Bonniers Konsthall, Stockholm
”Med sin egen röst eller med instrument skapar hon arkitektur av ljud i utställningsrummen” står det att läsa om Susan Philipsz i häftet till Bonniers konsthalls utställning. Jag har läst liknande om ett flertal ljudkonstnärer vid det här laget. Men samtidigt som det är en högst allmän formulering är den intresseväckande. Vad gör hon med just det här rummet, med den här platsen? Förmår hon rentav ”synliggöra en sångs, ett musikverks eller en kompositörs glömda historia, såväl som rummet eller platsen i sig”?
Susan Philipsz är vid det här laget en av de etablerade internationella ljudkonstnärerna. Inte minst sedan Turnerpriset 2010 finns hon representerad i de prestigefyllda konsthallarna. Också i Sverige har man tagit henne till sig. Hon engagerades för det stora radiokonstprojektet The Distant Sound vid Världsarvet Grimeton Radiostation utanför Varberg 2014. På Bonniers konsthall deltog hon i ljudkonstutställningen Mer än ljud 2011.
I en intervju som går att lyssna på i den för utställningen gjorda medieavdelningen talar Philipsz om ”the sculptural aspect of sound” och frågar retoriskt ”what happens with your body when you put sound in a room”. Philipsz bakgrund är bildkonsten och jag känner igen denna bildkonstens fascination för musiken; dess beståndsdelar, teori och teknologier och hur detta tar sig uttryck i det sociala eller idémässiga snarare än i det fysikaliska eller arkitekturmässiga. Mer relationellt och, säg, ”teoretiskt” än material.
Är detta något problem? Egentligen inte, men de konceptuella och trots allt teoretiskt-musikaliska anspråken leder till slut till ett resultatet. Och om det inte slår an ur ett så att säga musikaliskt perspektiv, hur intressant är det egentligen att separera tonerna ur ett stycke musik komponerat i tolvtonsteknik för att spela upp dem var för sig i varsin högtalare i ett rum?
Det för utställningen gjorda verket A Single Voice är konsthallens gravitationscentrum. Philipsz har låtit en violinist spela in ett parti för stråkar ur Karl-Birger Blomdahls berömda ”rymdopera” Aniara. Skalans olika toner i stycket har spelats in var för sig och dessa spelas upp i separata högtalare runtom i utställningshallen. Stycket får på så sätt en tolvkanalig återgivning där tonen C tilldelas en särskild plats då inspelningen av den visas på bildskärm i ett separat rum.
Förfarandet är liknande det i hennes uppmärksammade verk från Documenta 2012, där hon på Kassel Hauptbahnhof installerade en dekonstruktion av Studie för stråkar av tonsättaren Pavel Haas, som deporterades just från denna station till Theresienstadt för att senare avrättas i Auschwitz. Ett annat exempel är installationen i Hamburger Bahnhof i Berlin som bygger på Hanns Eislers musik där Philipsz också arbetade visuellt med stora bilder av dennes partitur. Ett av den kanadensiska ljudkonstnären Janet Cardiffs mest berömda verk,Forty Part Motet, där en körs individuella röster spelas upp i separata högtalare, bygger på liknande principer.
Men där installationen i Kassel ger en visserligen litet väl uppenbar men samtidigt förtätad känsla av historiens och ondskans närvaro, och utställningen i Berlin har en audiovisuell komplexitet, sträcker sig detta nya verk inte bortom det faktiska, konkreta: tolv toner, en för varje högtalare. That’s it.
Men namnet på utställningen är Lost in Space och rymden med associationer och tematiska sammankopplingar är trots allt ett starkt bärande element. I ett rum kan man höra Philipsz vokala inspelning från 2001 av David Bowies skiva Ziggy Stardust. Här finns också den lilla skulpturen Radio Star där radiovågor från roterande neutronstjärnor omvandlats till ljud och bild. Också detta verk har en Sverigekoppling då det skedde i samarbete med Onsala rymdobservatorium. Specialgjord till utställningen är den lilla väggmålning i form av en återskapning av en teckning Philipsz gjorde som barn, när hon fascinerad av en science fiction-serie i tv på väggen i sin barnkammare ritade ett ”tidshål” som hon skulle kunna krypa in i och göra egna tidsresor.
Barnets tankar kring rymd, tid och det oändliga, ungdomens identifikation med popidolen, stjärnan – så nära men samtidigt onåbar, overklig, konkret men samtidigt vag som vitt brus i etern. Och så rymdoperan, verktitlarna… Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya vilka tillsammans relaterar till andra verk i Philipsz konstnärskap. Efter besöket på Bonniers konsthall slås jag av vad en bra curatering kan göra för en utställningen, för de enskilda verken och för att lyfta fram en linje i ett konstnärskap. Men betraktade var för sig känns inga av dem något vidare starka. Och på den där frågan vad som händer när vi placerar vår kropp i ett rum konstaterar jag: inte så värst mycket. Jag lämnar Lost in Space trots allt med en känsla av inre tomhet.
info@opulens.se
http://www.opulens.se/author/andreas-engstrom/
