Med bilen som konsthall

PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av okonventionella metoder. Till exempel att använda bilen som konsthall. Är det punk? Punkattityd säger de själva. På måndag deltar de i radiokonstfestivalen Radio art zone.

Konsthall 323 är en konstinstitution som drivs av konstnärerna Frida Krohn och Ylva Trapp, i en bil. Verksamheten grundades 2010 och är aktiv oftast i Stockholmsområdet, men vyerna skiftar. De dyker upp när och där de behövs, säger de själva. Jag lyckades träffa dem för en intervju.

Hur startade ert projekt?

– Vi träffades när vi utbildades på konsthögskolan i Umeå och startade detta projekt några år efteråt. Dels lockades vi av att skapa något gemensamt, dels var det ett sätt att få bestämma själva hur vi ville ta plats. Konsthall 323 är frigjord från etablissemanget och en plats för förutsättningslöst undersökande och vi kan byta vy när vi vill.

– Vi influerades av att det just då öppnat många nya konsthallar i Stockholm, t ex Bonniers och Sven-Harrys. Det kändes bra att ha en egen konsthall, det blev ett bra rum för oss att verka i. Vi betraktar oss som en institution och ser oss själva som konsthallschefer.

Vilka mål hade ni och vad har hänt på vägen?

– Vi har aldrig haft en målbild. Det har blivit allt tydligare med tiden att vi hela tiden väljer väg. Hade vi börjat idag med de erfarenheter vi gjort hade vi antagligen gått till väga på samma sätt.

– Vi gör ca 3-4 projekt per år med andra konstnärer, ibland kontaktar vi dem och ibland kontaktar de oss. Vi gör också egna projekt i Konsthall 323. Vi har till exempel under en period haft ett projekt med Saltsjöbaden som plats. Där har vi undersökt hur samtidskonsten syns i Saltsjöbaden, som i stort sett består av bara villatomter, genom att dyka upp på olika sätt i området. Vi har som exempel gjort en musikal på plats i Saltsjöbaden med text ur Saltsjöbaden-avtalet. Vi var nyfikna på om avtalet mellan fackförbund och arbetsgivare år 1938 kunde skönjas i eller på platsen idag.

– Ett annat av våra egna projekt kallade vi för ”Måste man vara 2 för att stå ut i världen?”. Det var en samtalsserie där vi bjöd in till samtal i bilen, runt den frågeställningen.

Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution.

Vilken respons har ni fått från omvärlden på er verksamhet?

– Den vanligaste frågan vi får är ”varför har ni inte en större bil”. Att allt har begränsningar blir mycket tydligare i en bil. Men vi känner inte själva att det är för lite plats.

– Vi möter mycket glädje med projektet, folk tycker det är ett roligt projekt. Vi upplever att vi har ett tomrum att fylla. Poängen har aldrig varit att nå ut. Vi vill dyka upp där vi tycker det behövs och vi vill ha frihet att byta fokus ofta. Det lilla formatet väcker intressanta frågor om konstens relevans och mening. Vad är garantin för att något är intressant? Att en person ser det eller 1 000 personer? Vår konsthall blir snabbt full, kommer 5 personer blir det kö, då känns det som succé. Men det behöver inte komma någon för att det ska bli meningsfullt. Det är själva görandet som är meningsfullt.

– Vid tiden då vi startade pågick många långa, ofta inspelade, samtal om samtidskonst på olika samtidskonst-scener. Vi tog efter det med valde att bara ha en publik på 1 person. Vi valde medvetet att inte dokumentera detta då vi ofta upplevde inspelningarna av dessa samtal på etablerade konstscener som tråkiga att titta på.

Hur funkar bilen som konsthall?

– Vi betalar ingen hyra. Vi kan flytta när vi vill. Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution. Det går att arbeta snabbt, vilket är ett av våra motton. Man slipper långa beslutsprocesser och kan prova sina idéer direkt. Å andra sidan har vi ingen toalett, och ibland är det kallt, och det uppstår snabbt kö.

Hur samhällskritiskt är ert projekt? Hur ser er relation till konstetablissemanget ut? Spontant tänker jag att ert projekt påminner om musikens punk?

– Det finns mycket samhällskritik i projektet. Vi tänker på det men vi pratar inte om det utan har vårt fokus på att ”göra”. Vid ett tillfälle stod vi utanför Liljevalchs. Det var konstnären som valde platsen men det går att läsa in kritik mot etablissemanget i det valet av plats.

– Vi har en medveten punkattityd men inte en punkestetik. Vi vill inte vänta på att någon ger en tillåtelse att vara verksam för man kanske aldrig blir vald. Det tar kraft att vänta på att bli inbjuden men ger kraft att ”göra”.

Hur funkar det i den konstnärsdrivna konstvärlden, uppstår inte samma hierarkier där som i den kommersiella, med tiden?

– Vi ser det som att vi tillhör den konstnärsdrivna konstvärlden men att det är slumpartat, det har blivit så.

Framtidsplaner?

– Den 20 juni deltar vi i radiokonstfestivalen Radio art zone, https://radioart.zone/monday-20-june i Esch, Luxemburg. Radiokonstfestivalen arrangeras i samband med det europeiska kulturhuvudstadsåret 2022.

– Vi kommer att göra en 22 timmar lång radiosändning som kommer att handla om stål, olja och resan till Esch.