FÖRÄNDRING. I de nya målningarna har något i Marie-Louise Ekmans bildvärld förändrats. Det finns inte så många bajskorvar, snippor och snoppar i bilderna, och den offensiva ton man brukar träffas av tycks ha lämnat plats för något annat, skriver Maria Johansson.
Marie-Louise Ekman
Memories
Future
Reality
+
Fragments
Anna Bohman Gallery, Stockholm
Utställningen pågår t. o. m. 8 maj, 2022
Marie-Louise Ekman är en mångsysslare. Jag vet inte vad hon är mest känd som: konstnär, filmare, pjäsförfattare eller som chef för olika kulturinstitutioner. Och det spelar kanske ingen roll för vad hon än har gjort så har det fått genomslag, blivit omskrivet och debatterat.
Hon var professor på Konsthögskolan under den tid jag var elev där. Men hon undervisade på Fredsgatan. Som elev på Skeppsholmen mötte jag henne inte kontinuerligt. Hon gjorde efter sin tid som professor en tv-serie med ett slags nidbilder på konstskolestudenter. Då hon själv har varit det så är det väl okej, även om det sved lite ibland i något man kände igen, men som man inte alls ville se beskrivet på det sättet. Men hon har i dialogerna i sina filmer och föreställningar ofta en lite elak ton eller underton, kanske ett förakt för svaghet, som jag undrat över syftet med. Det är nog dialogernas ältande som jag uppskattat mest, för att de är komiska samtidigt som de avslöjar en väldigt besvärande mänsklig svaghet. Hon har också en förmåga att på ett roligt sätt beskriva människans ganska fula manipulativa sidor. Och scenografin har alltid varit spot on.
Som ung såg jag Hallo Baby och Marie-Louise med sitt då långa och tjusiga efternamn De Geer Bergenstråhle blev för mig (och som jag tror för nästan alla unga kreativa kvinnor) en viktig förebild bredvid Patti Smith. De stod för två olika slags förmågor och styrkor. Man brukar kalla Marie-Louise Ekman naivist, och på ett stilistiskt vis instämmer jag, men uppfattar hennes konstnärsskap som allt annat än naivt. Jag tror att hon är väldigt medveten om vad hon gör.
Då tycks egentligen Patti Smith mer naiv, åtminstone i efterhand. Ekmans känsla för spontana infall, plötsliga omslag och rappa vändningar och hennes sätt att sätta fingret på det absurda, komiska och sorgliga stack hål på en tungt akademisk pretention i det konstnärliga skapandet under tidigt 80-tal. Men det var framför allt hennes färgkänsla som inspirerade. Hon var också ett levande bevis på att man mycket väl kan göra flera saker samtidigt. Det var det jag själv hoppades på som elev på konsthögskolan men som bemöttes av många i omgivningen med ett olycksbådande omen om att ”man kan inte bli virtuos på flera instrument samtidigt”. Vem vill bli virtuos om det innebär att man inte får göra det man vill och längtar efter?
Marie-Louise Ekman är tidlös. Hon har alltid funnits där även när hennes utställningar och framträdanden tagit tid på sig. Hennes röst finns liksom alltid närvarande därute och kan plockas upp när man så önskar, hennes egensinne har varit en beståndsdel av samtiden så länge jag kan minnas. Hon är nästan en institution. Hon verkar alltid ha något substantiellt att säga, i livets alla skeden.
Ekmans bildskapande tycks vara det som oftast speglar hennes egen person och vardag. Där tycker jag mig kunna identifiera mig med henne och hennes värld, hanterandet av olika situationer och värden i livet.
I de nya målningarna har något i hennes bildvärld förändrats. Det finns inte så många bajskorvar, snippor och snoppar i bilderna, och den offensiva ton man brukar träffas av tycks ha lämnat plats för något annat. Hon brukar inge mig en känsla av kaos, men alltid ett kaos under full kontroll. Min spontana känsla är att bildvärlden nu är mindre kontrollerad.
Vid närmare eftertanke vill jag påstå att den är större. Det tycks få plats med fler bottnar i hennes berättelser. Som att hennes berättelser har öppnat en dörr till ett nytt slags självförtroende som står stabilt förankrat i jorden. Inte för att hon verkar ha haft dåligt självförtroende tidigare. Men att bildvärlden omfattar en acceptans som jag inte upplevt där tidigare.
info@opulens.se
