FAMILJEN. Henrik Schedin har sett Marianne Lindberg De Geers utställning, med familjen som tema, på Göteborgs konstförening. Han finner att de utställda verken når bortom det privata och berör på ett allmängiltigt vis.
Marianne Lindberg De Geer
Göteborgs Konstförening
Utställningen pågår till den 5 november 2023
Marianne Lindberg De Geers utställning på Göteborgs konstförening har familjen som tema och berättar om både liv och död. Konstnärens vardag skildras genom porträtt av hennes familjemedlemmar i måleri och teckningar. Det är skört och finstämt måleri i dova färger som är dominerande i utställningen. Färgerna tillsammans med motivvalens enkelhet – till exempel sittandes i soffan eller badkaret – vaggar in betraktaren i vardagens lugn.
En av badtavlorna är målad på en ogrundad träskiva utan bakgrund vilket gör motivet ännu mer närgånget och avskalat då fokuset ligger på enbart två överkroppar. Dock skapar träets struktur effekter av vågor och skvalp vid närmare granskning och tavlan blir till slut livfull.
Däremot porträtteras barnen med illröda ögon på en av tavlorna med badkarsmotiv. Det vilar något suggestivt över tavlan och bryter av lugnet i de andra målningarna. Det är skönt då utställningen blir mer uppriktig, en vardag med kvällsbad är ju trots allt inte alltid lugn och behaglig.
Starkast av verken är ett självporträtt i profil med hennes hörapparat och spår på halsen efter vad som verkar vara sjukdom. Måleriets skörhet och motivets ålderdom och sjukdom försträcker människans sårbarhet. Den hotfulla, ilskna rodnaden på halsen och hörapparatens stöd bildar motsatspar som tillhör samma ålderdom och slutskede av livet.
De svartvita skisserna är gjorda med säkra streck, ögonbryn som är så skarpa att det märks att blyertsdragen är gjorda med bestämdhet och auktoritet. Konstnären verkar vara bekant med familjens hårstrån. Hantverket är skickligt och gör att intryck av ögonbryn och hårlinjer stannar kvar hos mig när vi går från utställningen. Inte trodde väl jag att Carl Johan De Geers ögonbryn kunde vara så fängslande!
I utställningen ingår även ett blad med verket Livsfris för en familj. En tidslinje över familjemedlemmarnas livslängd. Där årtal mellan 1936 till 2076 med ett decenniums mellanrum är listade.
Maken Carl Johan är möjligtvis död inom tre år och yngsta sonen Ernst väntas leva till åtminstone 2066. Det är både kul och drabbande, och ger på ett enkelt men effektfullt sätt perspektiv på tid och livslängd.
När jag går runt i utställningslokalen, och individualismens tidevarv pågår för fullt utanför dörrarna, frågar jag mig varför en konstnärs familj är relevant för betraktaren. Konst och utsagor som är ”ärliga” och ”intima” finns det gott om just nu och har debatterats friskt de senaste veckorna på kultursidorna.
Ändå så framstår Lindberg De Geers vägghängda familjealbum inte som privat. Utan det tycks finnas ett hälsosamt avstånd mellan konstnären och verken, kanske speciellt då Livsfris för en familj har skapats med viss humor och självdistans.
När jag stoppar ner en kopia av Livsfris för en familj i rockfickan inser jag att bladet från begravningen jag var på veckan innan låg kvar i innerfickan. Då inser jag att just Lindberg De Geers familj ju inte är relevant för mig personligen, men i dokumentation av familjer och deras tidslinjer går det att finna något allmängiltigt som berör och som går att känna sig hemma i.
Konstverken når bortom det privata. Livet är kort men konsten är lång, antar jag.
info@opulens.se
