UTSTÄLLNING. Frilansjournalisten Lars Edling har besökt Moderna museets utställning Malmö brinner: en utställning om revolt, drömmar och passioner mellan 1968-1988.
Vad är det som formar en stads identitet? Frågan har många svar, men det är uppenbart att kulturlivet är en oumbärlig del av en stads själ: framförallt den folkliga kulturen, den som växer fram på torgen, i förorterna, på klubbar, buskisteatern, i ateljéer, garage, skrivkamrar och på folkfester.
Efter andra världskriget var Malmö en stad som gick framåt när det gällde byggande av bostäder och infrastruktur. Den kommunala förvaltningen växte och Kockums utvecklades till världens modernaste varv. Kulturellt var dock Sveriges tredje stad relativt anonym, en egenskap den merkantila staden alltid dragits med. Det är till exempel påfallande hur lite Malmö historiskt har gestaltats i visor och skildringar av olika slag om man jämför med storasyskonen Stockholm och Göteborg eller närmaste grannen Lund.
Clemens Altgård och Ola Åstrand, curatorer för Malmö brinner, har sammanställt en rad exempel på hur en kulturell självkänsla spirade i staden från 60-talet och ett par årtionden framåt. Som besökare kan man få en känsla för vad som har bubblat i malmöitiska konstnärssjälar under den period då det fortfarande bara fanns typ två uteserveringar och den socialdemokratiska kommunalpolitikern Ulla Sandell styrde kulturen med thatchersk barskhet.
Ninni Benediktsons och Anne Nummilas tonårsfanzine Spunk med sin improviserade, respektlösa ton känns som en blomma som pressar sig upp genom Malmös grå betong. Mellan raderna anar man insikten: ”vi har fanimej en röst!”. Spunk är det där första råa försöket att visa vad man står för.
Ett uttryck med större pondus finns i Allan Friis bilder av mörkt tonade ansikten och texter som: ”Gör front mot borgarklassens kulturideologi”. På 70-talet kunde uppmaningar av det slaget kännas påfrestande. Då fanns en betvingande kraft i den starka vänstervågen som också utestängde. Den som inte är med oss är emot oss. Idag kan man se Friis bilder i ett nostalgiskt ljus, ha överseende med den undervisande tonen och tänka att bilderna ändå stod för något rejält och äkta.
Att stiga in i Isabel Rayos krypin genom ett draperi av slipsar är att komma in i de små kära tingens värld. Väggarna är från golv till tak fyllda av miniporträtt, dockor, speglar, halsband, kramdjur, figuriner och genomskinliga slöjor – allt arrangerat med tillgivenhet. Mitt bland familjebilder skymtar plötsligt Pinochets skrämmande nuna. Besökaren påminns om hur den grymma diktaturen i Chile oavsiktligt – genom de som tvingades fly – berikade 70-talets Malmö med nya kulturimpulser och politisk medvetenhet.
Perioden i slutet av 70-talet och början av 80-talet, då proggarnas moraliska budskap började överröstas av vilda punkare och korrumperades av skamlösa finansvalpar, drabbades Malmö också av synden. Abelardo Gonzales video från Club Trocadero sammanfattar skedet på ett pikant sätt. Artisterna Merry Lou och Anita Lindblom uppträder med den legendariska trion Dragkedjan som var iklädda nätstrumpor och färgglada peruker. Skrudade på ett annat sätt deltog dragshowkillarna parallellt i Studioteaterns politiskt färgade föreställningar som kunde handla om kapitalism, makt och uppror. På så sätt förkroppsligade de två olika strömningar som var typiska för den tidens alternativa kultur i Malmö.
Utställningen pågår till den 10 september.
info@opulens.se
