Laurie Anderson och lusten att skapa berättelser

SUGGESTIVT. Laurie Andersons utställning på Moderna museet är suggestiv. “Det är lätt att fastna vid hennes verk. Man dras in och vill dröja kvar. Verken är självständiga men bildar en större berättelse tillsammans,” skriver Maria Johansson.

Laurie Anderson: Looking into a mirror sideways
Moderna museet, Stockholm
Till och med den 3 september

Laurie Anderson uppmärksammades som konstnär redan 1974 för sitt performance ”Duets On Ice”. Det utspelade sig på gatan i New York City. Hon gjorde en inspelning av sitt fiolspel under tiden som isen smälte runt hennes skridskor. Hennes enda hitlåt, ”O Superman” (1992), gjorde henne världskänd. En del menar att hon revolutionerade musiken men hon har också beskrivits som banbrytande konstnär/multimedia-artist. Nu ställer hon ut på Moderna museet i Stockholm med utställningen ”Looking into a mirror sideways”.

Genom åren har Laurie Anderson samarbetat med konstnärer, musiker, komiker, filmskapare och författare från hela världen. Hon blev redan på 80-talet hedersdoktor i konst både på University of the arts in Philadelphia och på San Francisco Art Institute.

1992 träffade hon Lou Reed och levde med och samarbetade sedan med honom under hela hans liv.

Utställningen på Moderna museet är suggestiv. Det är lätt att fastna vid hennes verk. Man dras in och vill dröja kvar. Verken är självständiga men bildar en större berättelse tillsammans.

Men redan efter tre frågor vid mötet med pressen föreslog Laurie Anderson att man skulle ”runda av”. Hon var inte intresserad av att berätta om sig själv, ”det är inte viktigt för mig att ni förstår vem jag är”, menade hon.

Laurie Anderson ville inte heller diskutera världens orättvisor. ”Att världen är orättvis vet vi ju alla redan, jag ser ingen mening med att sitta här och samtala om det”. På en fråga om hur hon ser på AI svarar hon att hon inte tror AI blir ett hot mot mänskligheten inom en överskådlig framtid. Vidare betonar Anderson att berättelser är viktigt. Och att ser sig som en skapare av just berättelser. Hon hoppade mellan olika associationsbanor och ibland var det svårt att följa med. Även museiintendent Lena Essling som ledde samtalet såg ibland förvirrad ut och när Moderna museets chef Gitte Ørskou flera gånger liksom irrade fram till scenen för att hämta vatten för att få stopp på sin rethosta gav det nästan intrycket av en föreställning. Att det inte var på riktigt.

Vid pressvisningen fattades flera verk-beskrivningar och den största installationen var inte klar. Personalen var mer stressad än normalt och när man frågade något kunde man få välvilliga men tveksamma svar. Det framkom att temat för utställningen bestämts i sista stund. Att man länge inte riktigt vetat vad utställningen skulle innehålla och flera gånger ändrat planerna.

Jag anar Laurie Andersons energier här. Att ta beslut i sista stund. Att vänta in. Att inte skämmas över att man inte riktigt ännu vet. Att ha integritet. Att inse vikten av timing. Att följa men inte styras. Utställningens titel är talande i sig själv. Varför inte konfrontera spegelns bild framifrån? Beror det på att hon inte söker efter sig själv i spegeln? Så varför ser hon då in i den? När jag tittar in i spegeln från sidan så speglas något annat än det jag står framför. Kanske upptäcker jag som av en slump hur skuggorna faller i ett annat rum, kanske blir en hund utanför mitt synfält synlig. Jag ser en spegelbild av verkligheten där jag själv kanske inte finns med eller där jag blir synlig som betraktande något utanför mig själv. Jag framstår som en gäst hos verkligheten. Jag ser något som inte tycks vara på riktigt. Jag ser något som kanske bara är en berättelse.

Jag hittar av en slump ett träffande Shakespearecitat om spegelns betydelse i konsten. ”The purpose of playing, whose end, both at the first and now, was and is, to hold as ´there the mirror up to nature: to show virtue her feature, scorn her own image, and the very age and body of the time his form and pressure´.” Fritt översatt betyder det att ”meningen med skådespeleri (och då tolkar jag det som gällande all form av konst) är att hålla upp en spegel mot naturen. Att visa dygden sitt kännetecken, ilskan sin avbild och själva tidsålderns kropp dess form och avtryck”. Jag tolkar det som att han beskriver värdet av att låta spegeln berätta. Att inte styra utan släppa fram den berättelse som kommer av sig självt.

Men ändå. Kan hon inte bjuda lite på sig när hon nu möter sin publik och sina fans? Här finns de som följt och beundrat hennes konst och musik i årtionden. Samtidigt behöver man acceptera att en konstnär inte är sitt verk. Att konsten är fri. Efter konstverkets födelse har det ett liv skilt från sin skapare. Ändå fördjupar mötet med konstnären min relation till konstnärskapet. Jag vet inte varför det är så.

Jag upptäckte att jag känner mig väl igen i Laurie Andersens hållning och inställning. Och jag inser att hon kanske behövde falla från en piedestal för att jag skulle upptäcka det.

Det är attraktivt att tveka, att länge hålla sig öppen för att ändra sig. Att tänka att man ska göra en sak, sedan göra något annat. Att associera så fritt att man förvirrar folk. Det finns tillräckligt många som försöker manipulera bilden av det egna jaget. Som lägger sig vinn om att uppfattas på ett visst sätt. Som alltid är steget före. Är det inte befriande att en världsstjärna som Laurie Andersen öppet visar att det inte alls är viktigt för henne? Att hon inte behöver ha kontroll över bilden av sig själv?

Hon understryker vikten av att med sin konst skapa berättelser, och hon vill att de ska handla om något annat än henne själv.

Men här berättar hon ändå lite om sig själv. AI-projektet som inleder utställningen bygger på en skröna om hur hennes farfar kom från Göteborg till USA som 8-åring, startade ett företag som köpte och sålde hästar vid 9 års ålder och gifte sig som 10-åring. En historia som hon menar att ingen ifrågasatte. Tills Laurie fann att han egentligen suttit i ungdomsfängelse fram till vuxen ålder.

Lusten att skapa berättelser tycks hon ha ärvt.

Hon gör historien om sin farfar mer allmängiltig genom att också visa en videoinstallation om en ung arabisk immigrant som länge satt inlåst i Guantánamo-fängelset.