LANDSKAPSMÅLERI. I vår visas på Waldemarsudde, i Stockholm, fyra av våra mest kända – men bortglömda – kvinnliga landskapsmålare. Anne Edelstam har sett utställningen och är entusiastisk.
Kvinnliga Pionjärer, Visionära Landskap
Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig, Charlotte Wahlström
Prins Eugens Waldemarsudde
Utställningen pågår till den 20 augusti 2023
I galleriets första sal möts de fyra konstnärerna: Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig och Charlotte Wahlström. Intressanta penseldrag, motivval och inflytanden av konstnärer som Gauguin, van Gogh och Matisse syns redan i detta rum.
Perioden från 1890 – 1920, utställningen fokuserar på, är en intressant sådan. Det svenska landskapsmåleriet var blomstrande och mångfasetterat.
De kvinnliga konstnärerna blev kända och uppskattade såväl nationellt som internationellt, men har sedan dess fallit i glömska. Denna utställning ger oss en chans att återupptäcka deras verk. Frågan är om vi fortfarande kan överraskas och dras till deras konst i vår moderna tid? undrar jag när jag ger mig ut i ett vinterkyligt Stockholm, på väg till Djurgården.
Jag dras direkt till Anna Bobergs (1864 – 1934) målningar från Lofoten, i norra Norge. Det är storslaget, vilt och avlägset. Hon målar de snötäckta bergen i spännande färger som skiftar från lila, till grönt och rosa. Jag frågar mig själv om det är själva målningarna som attraherar mig eller om det är hennes äventyrskänsla att ge sig i väg till ett sådant avlägset och kargt ställe på jorden. Hon hade staffliet på magen när hon var ute och tecknade. Väl tillbaka i ateljén fullbordade hon verken.
Hennes ”Norrsken”, i symbolismens anda, gjorde henne berömd även i de fina parissalongerna. Målningen är en hommage till en av den moderna dansens pionjärer, Loïe Fuller, men även till Norden. Vissa verk, är enligt henne själv närmast transcendentala och kan få ”en att höra obefintliga kyrkklockors klang och att se Guds ande sväva över vattnen.” Jag uppskattar i hög grad även hennes glaskonst.
I Stora gallerisalen möts Anna Bobergs storslagna verk och Charlotte Wahlströms (1849 – 1924) poetiska landskap.
Charlotte Wahlström var från Sörmland vilket märks på hennes val av vackert böljande kullar, höhässjor och blomstrande fruktträd. Dessa kontrasterar mot hennes nattliga Stockholmsskildringar vilka påminner om vissa av Eugène Janssons verk.
Men en av mina favoriter är ”Ljunghed” – naturlyrik i skiftande färger med molnen som tycks flyga över slätten och vilka går nästan ton i ton med ljungen.
Wahlström lyckas fånga stämningen i dessa ödsliga naturskildringar, utan någon mänsklig gestalt. Hennes skicklighet och förmåga att skildra yttre såsom inre känslolägen, uppmärksammades på sin tid.
Faktum är att Wahlström blev känd som en av de främsta landskapsmålarna i sin generation. Trots det så har hon med tiden trängts undan av manliga landskapsmålare. Roligt då att hon, tillsammans, med sina kvinnliga kollegor, äntligen dammas av igen!
Ester Almqvists (1869 – 1934) måleri fokuserar på det vardagliga. Hon arbetar med korta penseldrag, med små streck sida vid sida, vilket påminner mig om van Goghs teknik. Hon är inte ute efter en realistisk naturskildring, utan präglas av den postimpressionistiska stilen.
Från mörka och dova färgskalor i sin linda, utvecklade hon senare sin palett till klara gula, röda och blå toner. Under sina resor till Italien och Frankrike mötte hon bland annat Tora Vega Holmström (som ju ställdes ut på Thielska galleriet i Stockholm för inte så länge sedan) och skildrade där stads- och arbetslivet. Hon går från landskap till att skildra människor i arbete i allt större utsträckning, som till exempel i Potatisplockerskorna.
Esters konst är i dialog med Ellen Trotzigs (1878 – 1959) i galleriets bortre rum. Ester har kallats för Österlens första målarinna. Det var där denna introverta och socialt tillbakadragna kvinna inspirerades mest. Hennes stil styrs av känslorna och inte av att vilja vara naturtrogen.
Det är snarare abstrakta och dramatiska bilder. Även hennes människoskildringar liknar sagovärldens mystiska och inåtvända natur full av symbolik.
Hennes ovädershimlar och ljusstrålar som tränger igenom tjocka moln med diagonalt målade långa linjer, förstärker idén av en högre andlig eller gudomlig krafts närvaro i naturen.
Den panteistiska känslan i Ellen Trotzigs verk är väl det som lett till att museet visar, i ett mindre, intilliggande rum, tavlor av teosofer som Hilma af Klint.
Utställningen kompletteras av ett bildspel och en rikt illustrerad publikation. Det är roligt att ännu i dag kunna upptäcka – eller snarare återupptäcka – dessa utmärkta konstnärskap som har varit undangömda alltför länge!
