KONST. På Millesgården i Stockholm möts tre brokiga konstnärskap – Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke – vars liv och gärning vävs samman i ljuset av klass, längtan efter frihet och förra sekelskiftets vurm för det ockulta. Siri Hill besökte utställningen.
Måleri och andlighet
Hilma af Klint, Tyra Kleen och Lucie Lagerbielke
Millesgården, Stockholm
Utställningen pågår till och med 9 februari 2020
Det som först fångar min blick när jag går ner för trappan till konsthallen är Hilma af Klints mäktiga målning Nr 4 Ynglingaåldern (1907) ur serien De tio största. Den återkommande cirkeln i olika möten och variationer, den djärva färgskalan i blått (kvinnligt), gult (manligt), rosa och orange. Bakom de svävande formerna finns ett dolt budskap för den som söker. Hilma af Klint är helt klart dragplåstret här.
Viljan att undersöka, förstå och berätta om någonting annat än det vi kan se genomsyrar Hilma af Klints (1862-1944), Tyra Kleens (1874-1951) och Lucie Lagerbielkes (1865-1931) konstnärskap. Ambitionen löper som en röd tråd genom de 60-tal verk i varierande tekniker – måleri, grafik, teckning och broderi – som presenteras. Ett axplock ur deras verksamhet.
Gemensamt för dessa tre är också längtan efter frihet. En möjlighet att armbåga till sig mer utrymme, i en tid då kvinnorollen och konstvärlden knappast gav något svängrum, erbjöds i den andliga rörelsen. Kvinnor ansågs, på grund av sin ”känslighet”, vara särskilt väl lämpade som länkar mellan den fysiska och metafysiska världen. Den tidens vurm för andligt sökande avspeglade sig också i konsten. Det handlade inte längre om att avbilda det vi kan se.
Hilma af Klint målade abstrakt redan 1906, fyra år innan Wassily Kandinsky, och har genom sitt stora genombrott i Moderna museets utställning 2013 lagt om konsthistorien. Hon målade periodvis på uppdrag av andevärlden, hennes hand styrdes då av en osynlig kraft. Även Lucie Lagerbielke kommunicerade med andevärlden, något hon skildrar i flera teckningar, starkt präglade av religiös symbolik.
Deras totala hängivenhet till de uppdrag som de kom att ägna sina liv åt att försöka förstå, är drabbande. I sina anteckningsböcker redogör af Klint metodiskt för sina upptäckter, ett konstnärligt forskningsarbete träder fram.
I utställningen pågår således en form av katalogisering av tillvaron. Motiv och teman dyker upp och försvinner, för att sedan återkomma. Förändras, förtätas.
Jag dröjer länge vid en målning, utbruten från Hilma af Klints serie Svanen (1914) som består av 24 mer eller mindre abstrakta målningar, föreställande mötet mellan en svart och en vit svan.
Kosmopoliten och äventyraren Tyra Kleens dystopiska, dunkla litografier sticker ut med allt sitt mörker. Ändå är det denna tysta dramatik som fängslar mig mest. Här får färger stå tillbaka för nogräknad komposition, detaljrikt linjespel, magiska lekar med ljus och kroppar i rörelse.
Tyra Kleen satte sin frihet främst, den stod över allt. Tanken slår mig när jag passerar La femme (1896) som föreställer en naken kvinna som står fjättrad vid en glosögt monster.
Fokus pendlar mellan det mycket konkreta, som Tyra Kleens studier av balinesiska prästers handrörelser i rituell dans från resorna i Indonesien, och det vi inte kan ta på. Liksom hos af Klint och Lagerbielke är den inre resan tydlig också här, som i akvarellmålningen ”Min hjärna är ett spektrum”. Precis som Hilma af Klint insåg Tyra Kleen kraften i sina verk. Hon testamenterade en omfattande samling till Riddarhuset i Stockholm, men ingenting fick visas förrän 50 år efter hennes död. I Af Klints fall var det 20 år som gällde.
I mötet med Hilma af Klint och Tyra Kleen hamnar den i dag nästan bortglömda mystikern Lucie Lagerbielke i skymundan.
Lagerbielkes oljemålningar i skarpa färger säger mig ingenting, men hennes person intresserar mig desto mer. Lagerbielke är mest känd för sitt författarskap. Under sin livstid skrev hon 18 böcker, bland annat under pseudonymen Vigas. Några av dessa är en del av utställningen. Hon utvecklade sin egen livsfilosofi, starkt inspirerad av parapsykologin, och var en engagerad samhällsdebattör och reformivrare.
Det är en ambitiöst sammansatt utställning. Här finns en vilja av att ge en fördjupad bild av den tidens idéströmningar och hur de fick fäste i konsten, av tre konstnärskap och vad som binder dem samman.
Allt detta får jag en känsla för, även om det av förklarliga skäl inte blir något djupdyk – det är ju trots allt en överblick. Men ändå, det osynliga blir för en stund synligt. Det så välbekanta rummet vidgas, och i sprickorna skymtar en värld där andra lagar styr.
info@opulens.se
