KLASSIKER. Vad är det som gör konst odödlig? Siri Hill har sett Nationalmuseums utställning Inspiration – iconic works där samtidskonst möter tidlösa klassiker i en spännande dialog mellan gammalt och nytt.
Inspiration – iconic works
Nationalmuseum, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 maj 2020
Auguste Rodins Tänkaren iklädd tyllkjol à la Degas balettdansöser, en nästintill smältande variant av marmorstatyn Laokoongruppen, Anna Riwkins självporträtt som den egyptiska drottningen Nefertiti. Otaliga är de konstverk som skapats utifrån äldre ikoniska museiverk. Några av dem ställs nu ut i två stora salar med tillhörande kabinett på Nationalmuseum i Stockholm, i utställningen Inspiration – iconic works.
Konstverk av ett trettiotal konstnärer från olika hörn av världen delar utrymme med ett genomtänkt urval av verk ur Nationalmuseums egna samling. Kabinetten har olika teman och här visar konstnärer som Marina Abramović, Mark Karasick och Sara Masüger hur de inspirerats av den västerländska konsthistoriens guldtuppar, som Rembrandt, Georges de la Tour, Velásquez och Michelangelo.
Tydliga blir banden mellan konsthistoria och samtida konst i en spännande dialog mellan gammalt och nytt, lappat och lagat. Konstnärliga uttryck, motiv och teman återanvänds och får nytt liv.
Jake and Dinos Chapman har i serien Krigets fasor IV (2001) inspirerats av Goyas bildserie med samma namn. Här får Goyas verk Vilken bragd! Med döda! (1863) ett ironiskt tillägg: en röd, grinande clownfigur i akvarell. Den romerska marmorskulpturen Medusa Rondanini har fått en namne i Yinka Shonibares Medusa väst (2015). Här sticker Medusas krälande ormar iväg i både mönster och färgskala. Jag dröjer länge vid Ola Kolehmainens maffiga triptyk MVSEVM (Nefertiti), föreställande Nefertitis huvud i museimiljö, jag låter blicken vila i fotografiernas turkosa, rosa och blå ytor.
Bryter av gör Meekyong Shins Translation (2009) – en högrest gudalik staty – skulpterad i tvål. Ja, du läste rätt, tvål. Materialvalet väcker frågor, inte minst när det kommer till idén om konst som något beständigt.
Den västerländska kulturens religiösa nyckelberättelser är ett återkommande tema. I Paul Benneys nytolkning av Kristi gravläggning sörjer Maria Jesus som ligger insvept i genomskinlig plast, en grön skylt med en pil pekar ut ur bild, som en nödutgång ut ur jordelivet. I Mat Collishaws fototryck Ensamma nätter, Annabelle (2007), där en kvinna med ett spädbarn i famnen sitter försjunken i tankar, finns ett nästan sakralt lugn. I Tom Hunters Kvinna som läser ett beslut om vräkning (1998) tränger mjukt ljus in genom ett skitigt fönster, kvinnan i bild har just fått ett tungt besked och på sängen bredvid vilar en bebis. Bilderna får mig att tänka på Raphaels målningar av Maria och Jesusbarnet, flera av hans verk finns också med i utställningen.
Något annat som fångar mitt intresse är Marc Quinns skinande skulptur i brons, Buck i extas (2010), som är en del av serie bronsskulpturer föreställande personer som alla, med hjälp av plastikkirurgi, själva har skulpterat om sina kroppar. Med slutna ögon lutar Buck sig bakåt, som i en båge, kroppen är i extas. Ett porträtt av en nunna hänger på väggen bredvid, hon verkar befinna sig i ett liknande sinnestillstånd. Kan extasen liknas vid en gudomlig upplevelse? Något som gör att allting försvinner för en stund, den materiella världen bleknar och något större tar över?
Idén bakom utställningen Inspiration – iconic works, att konst föder annan konst och att inget uppstår i ett vakuum, är varken ny eller revolutionerade. Det är inga konstigheter, och på så vis briljerar utställningen i sitt självklara och tydliga fokus. Samtidigt upplever jag inte att jag blir skriven på näsan, här finns glapp i berättelsen och på så vis också ett andrum. En möjlighet för mig som besökare att själv fylla luckorna med innehåll och ställa frågor. Vad krävs för att ett konstverk ska bli odödligt? Kan vi ta till oss något vi inte känner igen? Vilka konstverk lever vidare, och
varför just dem?
info@opulens.se
