Konstnären bakom masken

UNDERGROUNDKONST. Konstnären, curatorn och galleristen Mikael Goralski är en drivande kraft i vad som kan kallas ett slags etablerad undergroundrörelse i den svenska konsten. Maria Johansson har träffat Goralski för att ta reda på mer om konstnären från Sundbyberg som bland annat uppträder iförd Darth Vader-mask men ibland också kallar sig Taxi-Ove. 

Mikael Goralski är en konstnär som verkar i ett slags etablerad undergroundrörelse i svenskt konstliv. Han gör egna konstprojekt men lika ofta grupprojekt med flera konstnärer. Det har resulterat i utställningar över hela landet och internationellt. Ibland deltar uppåt 100 olika konstnärer i utställningarna, konstnärer som väljs ut intuitivt och associativt. De kvaliteter Goralski söker handlar sällan om en traditionell sådan, inte heller om något behjärtansvärt eller ens perfektion utan mer om vad han gillar och lockas av.

Där blandas kända och etablerade konstnärskap med okända och perifera. För närvarande driver han tillsammans med konstnärerna Mattias Bäcklin och Simon Sjöström Galleri Termo-Tec space i ett industriområde i Solna. Han påminner om konstnären Dan Wolgers i sitt sätt att alltid gå lite över gränsen. Detta utan att han har Wolgers rötter i modernismen.

Mikael Goralski rör sig istället inom något jag vill kalla en fritt fall-estetik. I både hans egna verk och i projekten med andra konstnärer har jag lockats av den associativa arbetsform som de ger prov på. Något annat som är typiskt för Mikael Goralski är hans intresse för det ockulta. Det blev som tydligast när Mikael Goralski och Joakim Forsgren kontaktade ett medium för att fråga om en död och en försvunnen konstnärskollega, inför arbetet med en utställning där de ville visa konstnärernas verk.

Du har ibland vänt dig till ett medium när du kurerat utställningar, hur kommer det sig att du valde en sådan väg?
‒ Jag har alltid haft ett intresse för sådant som andar och religion som källa till att göra konst eller bara som avkoppling. Jag är intresserad av allt av dålig kvalitet och av den dåliga mottagningen i andevärlden. I bandet jag spelar i blev vi inbjudna till ett Bellmanjubileum på Stocksundstorps gård. Vi använde ljud från en väldigt gammal inspelning av en Bellmansång och satte upp en antenn på scenen. Lokalen var dekorerad med originaldekoren från maskeradbalen där Gustav III sköts. Då var det några äldre damer i publiken som blev helt övertygade om att vi kanaliserat Bellmans röst från andra sidan. Jag har medvetet följt olika andliga spår. Jag kom i kontakt med spiritismen redan under mina tidiga år som punkare. Lärde känna ett Kraftwerk-fan vars mamma var medial. Intresset springer ännu längre tillbaka ur egna tidiga erfarenheter av religion, min farsa var från Polen och katolik.

Tror du på medier?
‒ Nej. Eller både och. Men jag tycker viljan att tro i kombination med brist på tro är intressant. Jag har gått i katolsk mässa de senaste fem åren och skulle vilja tro. Kan förstå att folk dras till katolicismen, det finns ett allvar i den som lockar mig. Levde mig helt in i mässorna tills förtrollningen bröts när jag hörde ett välkänt skratt, där stod Pastor Ekman. Då tappade jag helt magin.

Du har ju haft återkommande kontakt med ett medium som heter Anita. Ett av samtalen spelade ni in. Det lät som att hon läste av dig rätt. Hon påpekade också att det var någonting med det som inte kändes ärligt men engagerade sig verkligen i dina frågor. Hon fick kontakt med din döda vän som enligt henne brukade besöka dig i ditt hem och förmedlade budskap från honom som du använde som vägledning när du sedan visade hans konst. Hon kunde även lokalisera din försvunna vän Alberto Frigo och berätta att han levde, vilket du inte visste, men visade sig stämma. Å ena sidan tycks du tro på varenda ord hon säger och å andra sidan verkar det som om du driver med henne. Vilket är det?
‒ Jag låter mig dras med. Jag avfärdar det inte helt men tror det mesta är bullshit, det kan ju vara så att Anita bara hade bra intuition, var bra på att läsa av folk.

Dina projekt ligger ofta på gränsen mellan fiktion och verklighet, är det medvetet? Är det ett slags fiktivt Wallraffande som du arbetar med?
‒ Nej, det funkar inte på det sättet. Vi buggade ju samtalen med Anita, det är själva buggsituationen som är intressant. Ljudupptagningen.

Under en performance sitter du invid S:t Eriksbron och tigger, iklädd Darth Vader kostym. Folk går förbi dig och en del kastar en slant i din burk. Får du inte dåligt samvete när du lurar folk? Ibland har jag upplevt att du gått för långt. Till exempel i vissa delar av ditt projekt inspirerat av Osthyvel-mordet på Kungsholmen, 1953 då en brevbärare mördade en portvakt. Även i ett collage där du använde en bild från ett koncentrationsläger. Det är som att du ibland framstår som empatilös. Hur tänker du om det? Finns det ett behov av att göra uppror mot något i bakgrunden?
– Det kanske finns ett uppror mot att konstklimatet idag är så reglerat. Alla kvoteras in, antingen ska man vara same, svart, invandrartjej, miljöaktivist eller liknande. Jag kan se en humor i sättet osthyvel-mordet gick till på, att brevbäraren och portvakten först festade ihop och sedan dödades portvakten med sin egen osthyvel. Och jag blir riktigt trött på folk som snackar för mycket om vad de varit med om eller gömmer sig bakom sin historia, som att det förklarar eller försvarar allt. Jag värjer mig mot att folk gör en karriär på sina obehagliga erfarenheter. Det ljugs för lite inom konsten, som en kollega brukar säga.
– Sen är ju jag till hälften andra generationens invandrare. Min farsa satt i koncentrationsläger i Sachsenhausen innan han kom till Sverige i vit buss. Han var polsk motståndsman och sågs som säkerhetsrisk för att han var elektriker och kunde använda sina kunskaper mot nazisterna. Men det finns element i den nazistiska estetiken som jag är intresserad av och vill använda. Mitt intresse för religion, medier/andar, har också med mina polska rötter att göra.

Berätta lite om ditt konstprojekt med den fiktiva karaktären Taxi-Ove.
– Taxi-Ove är en fiktiv karaktär som är privatspanare i Palme-utredningen. Han samlar på ALLT som har med Palmemordet att göra. Och han gillar Remo-böcker och en massa ”dålig smak-grejer”. Han är mitt alibi för att få samla på saker som är dåliga, på skräp. Han har flera underkaraktärer, till exempel Kurt i KVB, Kurts Väktarbolag i Göteborg. Då får man en anledning att samla på sig en massa ljud. När det var tyst minut för Palme vid mordplatsen lät jag spela in ljudet på platsen under den minuten.

Hur ser din relation till Christer Pettersson ut?
– Jag stötte på Christer Pettersson ibland då vi bodde i närheten av varandra. Han drog ett skämt för mig en gång – ”Vad säger en tusenfoting när man ger den nya skor? Tusen tack”. Snackade med honom vid tre tillfällen. Han är som en skrattspegel av alla skådisar. Han lämnade ett större tomrum efter sig än Palme, tycker jag.

I dina grupputställningar har du ofta verk med av Åsa Waldau. Hur ser din relation till henne ut?
– Jag tycker hon är en bra konstnär. Har inga problem med att hon framstår som en psykopat.

Men så bra konstnär är hon väl inte så att du vill jobba med henne enbart därför?
– Kolla in hennes bra grejer vid tillfälle. Hon är en ondsint flickrums-Strindberg från helvetet. Där hon outar hela sin jävlighet inramad av tacky förgylld lågprisondska de luxe. Det sköna är hårt. Att Margaret Thatcher uppfann mjukglassen är ganska hårdsmält också.

Ett annat av dina performanceverk kallar du A HAZARD HARD ART DR ELEVEN. Där jobbar du med en av dina återkommande figurer, Darth Vader. Berätta lite om det! 
– Titeln är ett anagram på Darth Vader/Zarah Leander och ljudet är en remix av Zarah Leanders ”Sång om syrsor” och Darth Vaders andhämtning. Det verket har flera kopplingar till nazismen. Dels för att Zarah Leander var en nazistisk ikon och dels för att Darth Vaders hjälm är inspirerad av hjälmen i nazistuniformen. Nazism i kombination med Leander blir queer, vilket jag gillar. Nazismen uppdaterade och standardiserade via Hugo Boss uniformer som har giltighet än idag, bortom Kling och Klang. Uniformerna var snygga för att de designades av Hugo Boss.

Du har gjort en film du kallar ”Hemglassstockhausen” med sjungande pottor. Det kan ses här. Berätta lite om hur den kom till.
– Det var en svensk snubbe som uppfann pottorna, när barnet kissar i pottan hörs ”Old Mac Donald” i ett glassbilsliknande sound. Han patenterade uppfinningen och tillverkade pottorna men gick i konkurs och blev utfattig. Han sålde inte en enda potta. Jag köpte av konkurslagret. Har kvar ett 20-tal. Problemet är att de inte alltid fungerar tekniskt.

Vad tänker du om det associativa flödet i dina konstprojekt?
– Det uppstår ganska omedvetet. Jag samlar på mig grejer rätt förutsättningslöst. Ibland kan saker ligga i 20 år och ibland hittar de en plats omedelbart.

Hur förhåller du dig till god smak? Less is more?
– Jag gillar god smak när det funkar. Men det är komplicerat. När folk fått för sig att less is more men sen blir det dom gör bara tomt, då funkar det inte. Jag tycker mina grejer passar in på god smak. När man placerar något på en helt tom vit yta är det som att styra upp ett kaos, som ett frimärkssamlande. Det kan tyckas vara ett kaos men allt ligger exakt där det ska vara.

Vad tycker du om den svenska kulturen?
– Den är ängslig. Jag är mån om en outsiderposition. Undviker helst sociala medier som Facebook. Att det funkar för mig i konstvärlden beror nog på att jag tar plats själv, utan att fråga om det.

Det associativa flödet i dina projekt öppnar upp och ger energi, gör verken mångbottnade. Men en del upplever det som sorgligt när de ser mannen med plastkassarna med skräp och benet i ett paket, en slags hjärtskärande trasighet. Vad tänker du om den sorg du kan väcka hos betraktaren?
– Jag jobbar medvetet med socialrealistiska tragedier för att det ska bli kul och trovärdigt. Är man lite ängslig kan man vara känslig för det men jag gör det för min egen skull, för att jag tycker det är roligt.

När du, Joakim Forsgren och Christer Chyteraéus fick ta emot Bror Ejves stipendium för en rad olika konstprojekt ni hade gjort tillsammans motiverade juryn priset med att de såg en kvalitet i era projekt för att man upplevde att det var tillåtet att inte gilla det likväl som att gilla det. Vad tänker du om det?
– Man behöver inte gilla, det är lika kul om någon tycker att det suger. När jag visade en work in progress-utställning på Mejan fick jag mitt livs roligaste recension av konstnären Thomas Henriksson, han sa ”Jag älskar inte det här, det ser ut som konst ur en Kalle Anka-tidning, så kan man inte göra”. När vi gjorde en utställning på Charlottenburgs gård (i Solna) bildades det en Facebookgrupp mot att besöka utställningen. Det tyckte vi var kul. Även personalen där ogillade vår utställning. När de visade utställningen kunde de säga ”här hängde förut en jättefin målning som Mikael Goralski tog ner och hängde upp det här istället”. Sen visade det sig att många besökare lämnade en frivillig entréavgift. Det kom in rätt mycket pengar på det sättet. Då ändrade de inställning.