Konst som ger en fingret

Erotisk konst har funnits så länge vi kan minnas. Men reaktionerna på den har kommit att gå igenom stora förändringar från antikens skratt till dagens ursinne. En del missförstånd har uppstått eftersom vi har betraktat äldre konst med modern blick. Carl-Magnus Juliusson undrar om vi idag ens förstår vad det historiskt sett innebär att ge någon fingret.

Att ge någon fingret anses idag vara en ful och vulgär handling. Långfingret symboliserar som bekant en penis och pek- och ringfingret två testiklar. Och att rikta denna gest mot någon brukar betraktas som likvärdigt med att kalla någon ett fult ord. Men att enbart tvingas se en bild av en penis kan vara lika så upprörande — om inte ännu mer.

I april i år fick Carolina Falkholts jättelika väggmålning av en blå erigerad penis pryda Kronobergsväggen på Kungsholmen i Stockholm. Den skulle vara där i ett halvår, men fick nöja sig med en vecka eftersom grannarna klagade. I New York, där Falkholt uppfört en liknande väggmålning, men i andra färger, målades den över redan dagen efter. Det ord som oftast verkar dyka upp i sammanhanget för att sammanfatta grannarnas upplevelser är att målningen skulle vara ”stötande”. Men varför upplever vi egentligen en bild av en penis på det sättet?

Hur otänkbart det än kan verka idag, så kryllar det historiskt sett av avbildningar av både manliga och kvinnliga könsorgan i det offentliga rummet. Och då var det tvärtom för att faktiskt avvärja ondska.

Denna särskilda genre av konst kallas ”apotropeisk”, vilket är grekiska och betyder att ”vända bort” eller ”avvärja”. Men även om apotropeisk konst idag inte är särskilt vanlig är den apotropeiska magin fortfarande allmängods. Att ha en hästsko eller hartass för lycka, eller hänga upp vitlök eller krucifix mot vampyrer och djävlar, är alla exempel på apotropeisk magi för att skrämma bort ondska.

I antika Grekland trodde man att en kvinna som visade upp sitt kön kunde driva bort onda andar, samt skrämma bort attackerande soldater och farliga djur. Plinius och Plutarchos är två historiker som båda har beskrivit soldater fly efter att ha exponerats för ett kvinnligt könsorgan. En fallos karvade man istället in med fördel på dörrposten för att hålla ondskan ute. En staty av den välutrustade guden Priapus höll inkräktare borta från trädgården.

En annan klassisk antik placering av apotropeisk konst var i badhuset. Då är det viktigt att ha i åtanke den enorma kulturella och sociala betydelse som badhuset hade i det romerska samhället. Badhuset besökte man dagligen för att träna, tvätta sig eller bli underhållen, och var öppet för alla. Konst sattes upp i entrén eller vid omklädningsrummen för att avvärja alla eventuella faror som kunde inträffa inne i badhuset. Det kunde handla om att ramla eller drunkna – men ännu vanligare att avvärja det som kallas phthonos, eller invidia, det vill säga avundsjuka.

Badhuset är en plats där avundsjuka lätt uppstår gentemot andra människors lycka eller skönhet. Och i antiken trodde man att avundsjuka – ”det onda ögat” – inte skadade den som bar på avundsjukan utan den som blev avundad. Det kunde orsaka sjukdom, psykisk skada eller till och med död. Men det handlade inte bara om människor. Det onda ögat kunde även riktas mot badhuset i stort och dess arkitektoniska skönhet, liksom dess ägare.

Det bästa botemedlet mot det onda ögat var skratt. Och det roligaste en antik publik visste, verkar just ha varit avbildningar av sexuell art, gärna nakna män med enorma erigerade penisar (ithyfalliska) eller bara ovanligt stora sådana (makrofalliska). Men det kunde också vara kvinnor med enorma bröst (makromastiska) eller par som kopulerar i såväl tillåtna som otillåtna positioner och konstellationer. De avbildade människorna hade dessutom gärna icke-romerskt utseende och/eller deformerade eller ovanliga kroppar.

Badhuskonsten är bara en av alla kategorier av antik konst med sexuella motiv som tas upp i John R. Clarkes bok Looking At Lovemaking och som det i år var 20 år sedan den publicerades. Clarke skrev boken i opposition mot hur antik erotisk konst publicerades okommenterad i samlingsutgåvor och tenderade att läsas utifrån ett modern perspektiv snarare än på sina egna villkor.

Den antika erotiska konsten är, enligt Clarke, väldigt sällan dokumenterande, ”sexig” eller instruktiv, utan tänkt att helt enkelt vara dekorativ. När det kommer till badhuset är den även menad att vara humoristisk eller grotesk, snarare än sexuellt stimulerande. Eftersom badhusen var öppna för både kvinnor och män, kan man även se hur de sexuella motiven utarbetats för både en manlig och en kvinnlig blick parallellt.

Att forskare missat att läsa dessa verk på deras egna villkor har skapat en hel del missförstånd i vår historieskrivning. Förutom i badhusen kunde man under antiken stöta på konst av sexuell art nästan överallt – i hemmamiljö, i de kejserliga palatsen, i offentliga byggnader, i restauranger och i barer. Men när man grävde ut Pompeji kom arkeologerna att klassificera varje byggnad som hade erotisk konst på väggarna som bordell. Enligt dessa arkeologer skulle alltså Pompeji ha haft 35 bordeller i en stad med ungefär 10 000 invånare. Att jämföra med de 45 bordeller som man idag vet fanns i Rom, en stad med en befolkning på en miljon människor.

Idag finns många av de verk som en gång i tiden hängde i Pompejis matsalar och badhus i en avdelning i det arkeologiska museet i Neapel som brukar kallas den erotiska eller pornografiska samlingen. När Clarke skrev sin bok var denna avdelning fortfarande stängd för allmänheten. Idag är den öppen, men med en åldersgräns på 15 år.

Det offentliga har alltså blivit privat. Men företeelsen att ge någon fingret är ett av de sätt som den apotropeiska traditionen idag fortfarande lever kvar. Vi förstår det kanske snarare som ett tecken på ilska eller ogillande. Men ursprungligen är det ett apotropeiskt tecken för att avvärja hot, som ett svar på någon annans ilska eller som en varning.

Nära, men ändå inte. Men trots allt en meningsförskjutning som kanske skulle kunna tona ner en smula den känsla av provokation som gesten idag framkallar, vilken likväl visar sig i vår lite humorlösa attityd till nakenhet i offentligheten överlag.