JAPANSK MÄSTARE. I Paris visas just nu en utställning med en japansk 1700-tals-konstnär, Itō Jakuchū. Anne Edelstam har sett utställningen och är överväldigad.
Frankrike och Japan firar detta år 160-årsjubileum av diplomatiska relationer med en rad program, föreställningar samt utställningar. En av de mest magnifika är nog Jakuchū på Petit Palais, i Paris.
Itō Jakuchū (1716-1800) är mer eller mindre okänd i Europa trots att han anses vara en av japans absoluta mästare. Han började måla redan i unga år men arbetade sedan i sin pappas grönsaksaffär tills han blev 40 år, då tog hans lillebror över och han var fri att ägna sig helhjärtat åt sin konst. Som buddist betraktade han essensen i varje varelse, vare sig det var flora eller fauna: ”det är enbart efter att ha tagit till sig föremålets sanna natur genom gedigen observation som målandet kan börja.” Stilen var hans egen, han följde inget mode, bara sin egen intuition. En sann konstnärssjäl.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Petit Palais ställer ibland ut utländska konstnärer. Både Carl Larsson och Anders Zorn har visats där de senaste åren. Annars drar franska konstnärer fortfarande mest besökare till de otaliga museerna och utställningslokalerna runt om i landet därför är det uppfriskande att upptäcka något nytt.
Att stiga in i denna milt upplysta sal med Jakuchūs 30 sidenrullar — kallade Dõshuku sai-e eller Levande varelsers färgglada värld — var som att komma in i en Edens lustgård med strosande djur och blommor. Jag fick lust att ta på dem, stryka dem med handen och lyssna till deras läten… Vid första anblicken blev jag begeistrad av skönheten och precisionen i måleriet men efter en andra rond i rummet och en mera intensiv blick för detaljer upptäckte jag till min förtjusning konstnärens känsla för humor. Tuppen som tittar mellan benen på en höna med en klo på skallen, de små grodorna med sina grodyngel som simmar omkring, bläckfiskens enorma ögon med ungen som klamrar sig fast på en av tentaklerna. Tankarna for till Pettson och Findus-böckerna, av Sven Nordqvist, med alla sina finurliga små kryp — utöver huvudpersonerna — som har olika hyss för sig sida upp och sida ner, men som man får leta sig till.
Blommorna representerar inte enbart Japans flora utan refererar till mytologiska platser där de förgyller ”odödliga väsens” trädgårdar. Under Edo-perioden (1603-1867) i Japan, baserade de även sin medicin på kinesiska traditionella växter så det är inte enbart skönhet och mytologi dessa rullar pekar på utan även på urgammal växtbaserad medicin.
Trots århundradens åtskillnad, olika kulturer och religioner, är vi alla ändå ganska lika i vår lilla ofullbordade och sköra mänsklighet. Detta lyckas Jakuchū förmedla genom sin konst som är så levande, humoristisk, djup och färgglad att det lika gärna kunde ha målats i nutid. I dessa tider av alltmer polarisering är det viktigt att påminnas om våra likheter i alla dess saliga olikheter vilket denna japanska 1700-tals-konstnär lyckas förmedla.
