ROMANTIKEN. Maria Johansson har besökt Nationalmuseums utställning ”Romantiken – ett sätt att se” och finner den sevärd. Men undrar samtidigt över hur viktigt det egentligen är att ta in samtidskonst i en historisk utställning som denna.
Romantiken – ett sätt att se
Nationalmuseum, Stockholm.
Visas till och med den 5 januari 2025
Utställningen ”Romantiken – ett sätt att se” vill ta ett brett grepp om den period i konsten under 1800-talet som kallas för romantiken.
I utställningen visas flera nyförvärv, nyckelverk ur samlingen och flera, för romantiken viktiga, inlånade verk. Man visar även rikligt med samtida konst, i vilken man menar att spår av romantiken lever kvar i dag.
Den historiska delen av utställningen uppvisar med verk ur samlingen och högkvalitativa inlånade verk en unik bredd beträffande tidsperioden. Detta gör i sig utställningen sevärd. Vid den här typen av utställningar blir man påmind om hur högkvalitativ museets egen samling är.
Romantikens bildvärld
Romantikens bildvärld talade till fantasin men var inte bara rosaskimrande. Den gestaltade också människans mörker och grubblerier. Gränserna mellan fantasi och verklighet upplöstes i högre grad än tidigare. Förnuftet räckte inte till för att beskriva verkligheten. Romantiken satte känslorna i rullning.
Storslagna verk av giganter som Caspar David Friedrich, Johan Christian Dahl och Marcus Larson visas sida vid sida med mer blygsamma exempel som den tyske konstnären Victor Emil Janssen. Konsthistoriker menar att Janssen förstörde den största delen av sin produktion eftersom han inte tyckte att verken var tillräckligt bra. Hans känsliga självporträtt från 1828 uttrycker en mer sordinerad romantisk idé.
Mängd kopplingar mellan romantiken och samtiden
En fråga som oavbrutet poppar upp i bakhuvudet när jag vandrar genom utställningen är denna: hur viktigt är det att ta in samtidskonst i Nationalmuseums historiska utställningar? Måste man alltid skapa en tydlig väg in i framtiden? Kan det inte finnas en kvalitet i att bara förhålla sig till en epok?
Utställningen gör så många kopplingar till samtiden att man till slut förlorar kontakten med det typiskt romantiska och finner sig fullt sysselsatt av att hantera mängden av infallsvinklar och fakta. Därigenom uppstår en kontrast till idén om romantiken.
Mariele Neudecker är den samtida konstnär man enklast kopplar samman med romantiken, framför allt den romantiska idén om naturen. Lars Nilssons målningar, som betraktade var för sig tenderar att framstå som tråkiga, förmedlar här, tack vare en subtil fingertoppskänsla i hängningen, en överraskande romantisk upplevelse.
Även Karin Mamma Anderssons målning ”Svanesång” tar med sin klassiska romantiska pose en självklar plats eftersom den så direkt knyter an till det romantiska grubbleriet.
Andra samtida inslag gör en mer fundersam. Jag undrar också varför museet inte tagit med någon målning av en konstnär som exempelvis Christina Ekstrand som faktiskt förhåller sig till romantiken i en samtida kontext? Varför väljer man att centralt i en av de stora salarna placera en enorm samtida havsmålning, av en för mig okänd konstnär. Ett verk som mest tycks vilja diskutera makt? Hade inte ett måleri som Ekstrands gjort det enklare att röra sig mellan samtiden och romantiken?
Och varför inte göra kopplingarna till dataspel och it-teknik i form av en egen separat utställning? Personligen hade jag gärna sett den delen på en helt annan plats i museet.
Ansvarstyngd uppgift
Jag tvivlar inte på att de som skapat utställningen besitter kunskap. Den samlade kunskapen på Nationalmuseum är både djup och omfattande. Antagligen störst i Sverige. Och det nya museet är slående vackert in i minsta detalj. Det är ett statligt museum och självklart vill de som ansvarar för verksamheten visa att museet gör skäl för sitt namn. Man kan förstå att uppgiften är ansvarstyngd, speciellt nu när alla statliga budgetar stramas åt. Kanske vill man för säkerhets skull hellre göra för mycket än för lite?
Men ibland längtar jag tillbaka till Nationalmuseums gamla salar och tiden före nyöppningen 2018. Jag drömmer om att få gå genom en 1800-talssal där konsten placerats enligt Richard Berghs gamla idéer om hur konst bör hängas på museer. Och låta konsten skölja över mig utan några andra anspråk än att få uppleva en svunnen tidsepok. Det kanske gör mig till en obotlig romantiker?
info@opulens.se
