UTSTÄLLNING. ”Det är i sprickorna och skavankerna som jag tydligast hittar den där kampen mellan det medvetna och det omedvetna, som jag så väl kan känna igen livet i,” skriver Maria Johansson, efter att ha sett den omdiskuterade utställningen på Liljevalchs med verk av Karin Broos.
Karin Broos
Svart sol
Liljevalchs Konsthall, Stockholm
Utställningen pågår till den 27 augusti
Karin Broos utställning ”Svart sol” på Liljevalchs konsthall har blivit ett påtagligt hett diskussionsämne i konstkretsar. Hennes konstnärskap är inte helt lätt att genomlysa men jag tänker göra ett försök.
Första gången jag mötte Karin och Marc Broos var under en tre veckor lång konstresa på Island 1986. Då framstod de som kloka, vänliga hippies och hobbykonstnärer som egentligen var mest intresserade av islandshästar. De bodde redan då i Östra Ämtervik, granne med Lars Lerin, odlade sitt intresse för islandshästar, målade och hade tre vackra döttrar. Ett slags gröna vågen liv med sparsamma inkomster men visioner om ett liv utanför ekorrhjulet. Deras stora konst- och livsprojekt Alma Lövs konstmuseum skulle så småningom komma att locka mängder av konstintresserade besökare varje sommar. Med åren drog deras utställningsverksamhet till sig de mest kreddiga konstnärskapen, coolaste musikerna och, nog så viktigt, de mest elitistiska konstkritikerna.
När Karin Broos visades separat på Kristinehamns konstmuseum hösten 2008 gjorde Ingela Lind ett reportage för SVT:s ”Kulturnytt” om utställningen. Tv-inslaget lockade Stockholms-galleristen Christian Larsen till museet. Han bokade en utställning med Karin Broos året efter. Sedan rullade framgångståget igång och Karin Broos blev ett fenomen i svensk konst.
Hennes konst sågs plötsligt överallt. Hon var då närmare 60 år och hade en lång resa bakom sig. Men det var alltså en resa som till slut ledde fram till finkonstens salonger. Kanske hade Folke Edwards rätt när han påstod att ”konstnärer ska mogna långsamt, då blir de bättre”.
Ingela Lind, som ofta lyft fram Karin Broos genom åren, gjorde tillsammans med Karins dotter Sara Broos dessutom boken ”Still Life” 2015. Projektet blev sedan en vandringsutställning i USA kallad ”The frozen image” och den pågick under perioden 2017-2019.
Karin Broos utbildade sig på 70-talet i klassiskt måleri i Holland men jag tror hennes verkliga skola blev verksamheten på Alma Löv. De egna styrkor som verkar ha hjälpt henne dit hon är idag är ett förtroende för konstens möjligheter, ett behov av att uttrycka sig och arbetsdisciplin.
Jag kan förstå den frustration Jesper Strömbäck Eklund uttrycker i en text om utställningen i Expressen. Jag kan förstå att folk uppfattar hennes metod att projicera familjefotografier på duk (till och med ibland skriva ut dem digitalt på duk som underlag för målningarna) som genvägar. Dock kan tilläggas att konstnärer alltid använt sig av rutnät, panoptikon och camera obscura som tekniska hjälpmedel.
Jag läser av det som att hon både tar genvägar och går över ån efter vatten. Och det är just det som i mina ögon gör Karin Broos konstnärskap så intressant.
Hon gör det både lätt och svårt för sig. Hon verkar å ena sidan mycket självmedveten men å andra sidan också omedveten om vem hon är och vad hon håller på med.
Jag kan se att hennes tidiga måleri har brister, som till exempel hennes sätt att blanda alla mörka färger på paletten med svart för att beskriva skugga. Något som resulterar i att hennes måleri ibland kan bli lite tungt och depressivt. Men jag köper det ändå. För att det är hennes väg att gestalta sin berättelse. Denna, hennes berättelse, tycks handla om att trots att allt på ytan verkar vara så vackert, nästintill perfekt, så räcker det inte till för att få tyst på hennes gnagande inre oro eller demoner. Så vad är det som oroar?
Den enklaste vägen att hitta fram till Broos språk är att gå via Sally Mann eller Edward Hopper. Det handlar om att bakom skönheten, de eviga värdena och det estetiska gömmer sig vår egen dödlighet. Hur bra och vackra liv vi än skapar så gör sig döden ändå alltid påmind.
För Karin Broos har döden dessutom gjort sig påmind på ett brutalare sätt än för de flesta av oss. Till exempel när hennes syster gick bort som ung i en aggressiv MS, när hennes väninna blev styckmördad i Malmö och när hon själv födde fram ett dött barn. Sannolikt var också den akuta näthinneavlossning hon senare i livet drabbades av traumatisk.
För många räcker själva livet och dess vardag till för att mota bort faktumet att livet är förgängligt. För andra innebär det en djup livsångest. För vissa är konsten en zon för att bearbeta och stå ut med existensens sköra förgänglighet. Jag tror att Karin Broos är en av dem. Och jag tror att det är därför som jag då och då mår bra av att vandra runt i en av hennes utställningar.
På något sätt hjälper det att målningarna är för många och ofta för lika varandra. Ibland också allt för platta. Vinsten är att jag en stund hämningslöst får frossa i mina existentiella tvivel och kan gå därifrån något lättare till sinnet.
Livet blir för en stund självklart och förståeligt, som en omsorgsfullt nykrattad trädgårdsgång. Fast jag samtidigt inser att den är dömd till att, så fort livet sätter igång, återigen röras till.
Man kan också ge Karin Broos ett erkännande för att hon, trots att hon var närmare 60 år när hon slog igenom, har fortsatt utveckla sitt måleri. Faktiskt tycker jag mig se att hennes måleri efter att hon drabbades av näthinneavlossning, och nästan blev blind, blivit tydligare.
I målningarna från de senaste åren har hon utvecklat sitt sätt att arbeta med skuggor så att måleriet inte längre är lika platt utan på ett mycket bättre vis beskriver rumslighet.
Jag kom på mig själv med att tänka att nu har hon nästan börjat måla lite för bra. Det är i sprickorna och skavankerna som jag tydligast hittar den där kampen mellan det medvetna och det omedvetna, som jag så väl kan känna igen livet i.
info@opulens.se
