NÄTKULTUR. Internets utopiska grundtanke att all information på internet ska vara gratis och tillgänglig för alla är inte ett hållbart koncept i längden för den som vill leva på sin konst. Men det är inte heller den maktkoncentration som vi ser idag där internet domineras av några enstaka företag och där stora företag lobbar för att deras varumärken ska skyddas för evigt på bekostnad av enskilda användares kreativa uttryck, skriver Mathias Jansson.
”Bra konstnärer kopierar, genier stjäl.” Ett välkänt citat som ofta tillskrivs Picasso, men som det geni han var, snodde Picasso förmodligen citatet från någon annan. En konstnär som däremot anammat stölden som konstnärlig ide är Richard Prince. Nu säger man inte stöld om Princes konstverk utan man kallar det för appropriering.
Det var 2014 som Prince skapade utställningen New Portraits på Gagosian Gallery i New York. Så nya var nu inte porträtten utan fotografierna hade Prince hittat på Instagram och utan att fråga ägarna använt i utställningen. Olika länder har nu olika syn på upphovsrätt och i USA brukar man hänvisa till Fair Use och Prince hade i det här fallet bemödat sig med att skriva ut fotografierna, skapat egna kommentarer till bilderna och gjort en utställning så man kan ju argumentera att de inte är stulna rakt av.
De flesta av Instagramanvändarna verkar dessutom smickrade att en känd konstnär använde deras fotografier och såg det som gratisreklam och en extra boost för karriären. Sedan lever vi i en delningskultur där vi hela tiden lånar, remixar och skapa nytt material av sådant som vi hittar på nätet, så det borde väl inte vara något större problem att Prince lånar några foton från Instagram och gör konst av dem?
Det är först när man vänder på perspektivet som det blir intressant. Skulle Prince vara lika förstående om någon i sin tur använde hans bilder, naturligtvis något modifierade, och började tjäna pengar på dem? Eller skulle vi se en svans av advokater sätta efter förövaren med hot om stämning för brott mot upphovsrätten?
Upphovsrätten är nödvändig i vårt samhälle för att människor ska kunna våga satsa på och kunna leva på sina idéer och skapelser. Det var i början av 1700-talet i England som vi fick de första copyrightlagarna som då enbart gällde böcker. Innan dess var det inte ovanligt att författare fick sina böcker kopierade rakt av och utgivna under någon annans namn utan ersättning. Från början gällde copyrighten bara i det egna landet, så att översätta ett verk och ge ut det i ett annat land var inte olagligt. Det var först 1886 med Bernkonventionen som man kunde man börja tala om en internationellt upphovsrätt.
Kopiatorn, kassettbandspelaren, disketterna och internet och andra tekniska uppfinningar har gjort det enkelt att kopiera och sprida material. Upphovsrätten har därför stärkts och förlängts under de senaste decennierna för att skydda de ekonomiska intressena.
Upphovsrätten är alltid en balansgång mellan ekonomiska intressen och behovet att kunna skapa nya kulturella uttryck och konstnärliga verk baserade på tidigare generationers kulturer. Från att internet i början var copyrightens vilda västern har nu istället lagstiftningen svängt åt det andra hållet och försöker allt mer gå den kommersiella sidan till mötes när det gäller krav på åtstramningar och regleringar. 2019 röstade EU-parlamentet igenom Artikel 11 och Artikel 13, även kallade för meme-dödaren och länkskatten, som förmodligen kommer att leda till att de stora sociala plattformarna som Facebook, Instagram och andra kommer att införa filter för att plocka bort upphovsskyddat material som delas mellan användarna.
Internets utopiska grundtanke att all information på internet ska vara gratis och tillgänglig för alla är inte ett hållbart koncept i längden för den som vill leva på sin konst, men det är inte heller den maktkoncentration som vi ser idag där internet domineras av några enstaka företag och där stora företag lobbar för att deras varumärken ska skyddas för evigt på bekostnad av enskilda användares kreativa uttryck. I jämförelse med boken är internet ett nytt medium och det är kanske förståeligt att lagstiftningen inte riktigt hänger med i den snabba utvecklingen. Förhoppningsvis svänger pendeln tillbaka och vi får en mer nyanserad lagstiftning kring upphovsrätt om några år. Låt oss också hoppas att de stora internetjättarnas monopol bryts ner för ett mer mångfacetterat landskap som gynnar alla som skapar kultur.
Richard Prince är nu inte unik inom konsten när det gäller att använda upphovsskyddat material i sitt konstnärskap. Manuel Palous skulptur 5 Million Dollars 1 Terrabyte (2011) består av en svart hårddisk på 1 TB som står på ett podium. På hårddisken finns programvara och filer till ett värde av 5 miljoner dollar som olagligt har laddats ner från nätet. Verket är skapad i efterföljd av den uppmärksammade illegala fildelningen som stod i fokus i början av 2000-talet med sajten Pirate Bay i centrum för diskussionen. Den svenska sajten var länge världens första fildelningsnätverk där mycket illegal musik och film spreds och delades.
Pirate Bay och Piratbyrån (som skapades av Rasmus Fleischer, Sara Andersson och Palle Torsson för att driva lobbyverksamhet för att främja möjligheten att kopiera information och kultur fritt) blev också en del av konstvärlden när de deltog på Venedigbiennalen 2009 med projektet Embassy of Piracy. Även om materialet på Pirate Bay var olagligt så skapade själva plattformen och konceptet en efterfrågan och en publik som idag ligger till grund för kommersiella streamingtjänster som Spotify, Netflix och Storytel. Så även om det som Pirate Bay ägnade sig åt, rent juridiskt var stöld, så var konceptet genialt eftersom den skapade den streamingkultur och tjänster som få idag av oss skulle klara sig utan.
info@opulens.se
