EMPATI. ”Med ett slags förklädd subversiv envishet och utan direkt teoretisk överbyggnad framhåller hon empatin som den grundläggande känslan för allt levandes överlevnad,” skriver Kristina Maria Mezei om Ingela Ihrmans utställning ”Frutti di mare” på Malmö konsthall.
Ingela Ihrman, Frutti di mare
Malmö konsthall
Utställningen pågår till den 14 januari 2024
Hur känns det att vara någon annan? Något annat? En växt, en mussla, en alg eller en stor näckros?
Ingela Ihrmans konst liknar teater. Inlevelsefullt gestaltar hon frågor kring identitet, relationer och tillhörighet – förankrade i de känslor som medföljer, som längtan, begär, hat eller kärlek. I skulptur, performance, video, teater och texter vänder hon varsamt på dessa teman, oftast med sig själv som utgångspunkt.
När hon nu ställer ut på Malmö konsthall i ett slags retrospektiv med verk sedan tio år tillbaka, utnyttjar hon arkitekturen för att strukturera sitt budskap.
En diagonalt lagd spång leder bort från entrén och vi möter installationer och skulpturer som kretsar kring hav och vatten, en tidsresa i cirkelrörelse. Åt andra hållet återfinns verk som väcker starkare känslor kring invasion, exploatering och död i naturen. Någonstans i mitten finner vi en juicebar där hälsofrågor och mode anas i bakgrunden. Här har det också byggts gradänger för teaterpjäsen ”Vilka är ni?” som kommer att framföras i mitten av november i samarbete med Ögonblickteatern från Umeå.
Mycket av allt detta låter som tunga existentiella inlägg i en tid då klimatfrågan och jordens överlevnad får oss att bli deprimerade varje dag. Men Ingela Ihrman hanterar dem med varsam och ömsint humor och tillåtande lekfullhet. Och inbjudande medkänsla. Ur ett tillåtande posthumanistiskt perspektiv.
Det ligger en hel del research bakom de visuellt anslående kreationer som utgör många av hennes verk. I förberedelseprocessen blandas det teoretiska anslaget med sinnesupplevelser. Hon söker sig till platser där speciella växter frodas eller fynd har gjorts, till hav och stränder för att med kroppen känna oceanens sälta och tidvattnets rörelser. Till sina skulpturliknande dräkter använder hon billiga material med ett slags återvinningsomsorg.
Hon klär ut sig till en jätteutter, en grankotte, en näckros eller en oljefågel med sin unge. Eller till en utdöd cefal, en sorts groddjur, som är hopsydd och hopklistrad av skumgummimadrasser, plexiglas och plastlock till juicepaket. Kostymen kan öppnas längs ena sidan för att kliva in i den, armar och händer stoppas i utstickande brun plaststrut som får dem likna ett slags fenor. Cefalen är i själva verket ett fossil i stenkol som hittades i Bjuv i nordvästra Skåne och som berättar om en tid för 200 miljoner år sedan då Skåne täcktes av hav.
Det inre havet är en annan titel som innehåller flera verk, placerade kring träspången mitt i konsthallen. Där iscensätts den spektakulära Passionsblomman som anländer dagen efter vernissagen för att i en performance slå ut sina blad och pollineras tillsammans med publiken.
Hav och vatten är länken mellan andra inslag. De kretsar kring jordens liv och även människans, genom att urhavets vatten har samma sälta som den vätska som omsluter mogna äggceller i alla levande organismer. Ögruppen Andamanerna i Indiska oceanen länkas till området Seved i Malmö i Ingela Ihrmans forskningsresor. Seaweedsbladet kallades den tidning som delades ut i området när hon bodde och arbetade där 2017. Tång och sjögräs i olika former hänger runtomkring i salen
Sjöborrefossil, funna på en gård vid Skånes sydkust och inlånade från en privat samling, paras ihop med kakelplattor från badrum i hus byggda i Malmö vid mitten av 1930-talet. Med grönt bubblande mönster förstås. Och en jättemussla i plast kan också användas som kostym i en kommande performance.
Många växter hämtas från nära platser i staden och i Skåne. Björnlokan och parksliden är invasiva arter. Den förras vätska orsakar svåra brännskador och den senare hotar hus och hem när den får bre ut sig. Ingela Ihrman föreställer sig hur dessa växter kan känna allt hat och förföljelse genom att lyfta skönhet och oskuld i deras väsen bortom den världsordning människan skapat. Björnlokans vackra blommor tävlar med de klagande ljud som panflöjter spelar, tillverkade av jätteslidens stjälkar – mot en bakgrund av tung biltrafik.
Ingela Ihrman iklär sig i en förförisk grodkostym. I en video ser vi grodans performance i gymnastiksalen. Det hela framkallar leenden trots att vi känner medlidande med den bland redskap som inte passar för dess rörelser hur den än sliter. Men ger upp – nej, det gör den inte. När den sedan i en annan video ska göra yoga, gör den mycket annat, utom den position som titeln antyder: Bhekasana. Här är den klokare, ställningen skulle göra slut på dess kropp, dess liv. Samtidigt bjuder romerska ringar, plintar och mattor barn och alla besökare att hoppa och klättra runt.
Ju längre jag går omkring bland Ingela Ihrmans verk desto mer slår mig allvaret bakom humorn. Med ett slags förklädd subversiv envishet och utan direkt teoretisk överbyggnad framhåller hon empatin som den grundläggande känslan för allt levandes överlevnad.
För vi vet ju: ler du mot ett barn, ler det tillbaka. Biosfären, naturen och även samhället klarar sig inte utan empati och solidaritet. Den samhällsordning som bygger på aggressiv expansion och ständig tillväxt är ohållbar.
Och till slut: varför heter utställningen Frutti di mare? Italienskans ord betecknar ryggradslösa marina djur. Skyddslösa får de här kläder och skal. Utspridda på konsthallens golv som på en pizza. Det är bara att ta för sig och njuta.
info@opulens.se
