Idun Baltzersen ‒ framstående och fängslande grafiker

GRAFIK. Kalmar konstmuseums ”Viskar varandras namn” gör grafikern Idun Baltzersen aktuell under våren 2025. Kristina Maria Mezei konstaterar att det är en lyckad utställning och fascineras av det särpräglade konstnärskapet.

Viskar varandras namn
Idun Baltzersen
Kalmar konstmuseum
19/10 – 16/03 2025

Idun Baltzersen är en fängslande grafiker, en av de stora i dagens konstliv. I sina särpräglade bilder, ofta i monumentalformat anknyter hon till en lång träsnittstradition samtidigt som hon förnyar den så att grafikens gränser tänjs ordentligt. Född i Norge men efter avslutad utbildning bosatt i Stockholm har hon ställt ut flitigt såväl nationellt som internationellt.

Kalmar konstmuseums fina utställning Viskar varandras namn gör henne aktuell under våren 2025, samtidigt med nya verk som ingår i en pågående visning i Oseana kunst- og kulturcenter i Os, söder om Bergen. I september öppnar hon en utställning med nya verk i konsthallen i Kristiansand i Norge.

Idun Baltzersens arbetsprocess vidgar gränserna för traditionella definitioner av trägrafik. Hon arbetar figurativt och i stort format. Hennes verk tar plats i rummet och bildar egna rum i form av installationer. De blir till animationer. Hon utnyttjar både underlagen, de bearbetade tryckoriginalen, och avtrycken. Efter tryckprocessen delas de, sågas eller klipps itu och bitarna kombineras till kollageliknande sammanställningar.

Vi träder in i en bildvärld som befolkas främst av kvinnor. Hon slog igenom med monumentala svartvita bilder med ensamma och bortvända unga kvinnofigurer. Vi ser stillsamma, eftertänksamma gestalter bakifrån, deras långa hår, utsläppta eller i flätor, varma stickade tröjor, koftor med mönster. Vänder de sig mot oss, döljer de sina ansikten. Med tiden kommer färgen och blicken mot betraktaren i bilderna. I senast planerade arbeten aktiveras gestalterna, de agerar och går i demonstrationståg.

Bilderna formar egna rum, inomhus eller utomhus, de växer till installationer och går över till videofilmer. Avtrycken i monumentalformat, gärna på textilt underlag, hänger fritt från taket, de formar egna rum, vi lockas in i en labyrint, kanske en snäcka, som fångar en dag vid stranden. I offentliga gestaltningsuppdrag löper de längs väggarna på en skola eller följer våra steg längs en sjukhuskorridor. Kvinnorna blir fler, syskonpar, barn som leker vid stranden, detaljer från naturen och vardagens flyt dyker upp. Kläder och föremål antyder relationer, scener om samhörighet och förlust.

Vi ser porträtt på Idun Baltzersen när hon tar bild på sig själv med mobilen, hennes syster och deras nyligen bortgångna mor. Mamma Anna-Tove Huse var själv konstnär, målare och Idun ville redan som barn följa i hennes spår. Mamman stickade flitigt och vid sin död efterlämnade hon mängder av garn och halvfärdiga stickprojekt, lusekoftor som inte blev avslutade. I en svit ser vi Idun och hennes syster prova dem, de knäpper knappar som inte finns. Armen och fingrarna griper ömt och med saknad kring tomheten. Kläderna hänger på galgar och tycks andas av smärtsam frånvaro. Cyklarna står övergivna på gården.

Baltzersen börjar sitt arbete ofta med ett fotografi, något hon tagit själv eller hittat genom andra medier. Bilden projiceras på en plywoodskiva, gärna poppel. Poppelträet är känt för sin lätta vikt och styrka och har en ljus färg. Konturerna tecknas med tusch på skivan.

Konstnären sitter på golvet i ateljén och bearbetar de stora skivorna med traditionella verktyg, karvar in motivet med stämjärn, sticklar och knivar. Spånen sopas undan allt eftersom arbetet fortskrider. Det är något speciellt med den kroppsliga kontakten under arbetet. Hon kan känna sig liten där hon mest ser streck efter streck som konstruerar scenerierna.

Infärgningen sker på ett bord i ateljén. Stora rullar av tyg läggs över ytan och färgen klappas in. För ytterligare tryck färgas underlaget in igen. När tillräckligt många textiltryck är gjorda sågas träskivan i delar för att sättas samman till reliefartade objekt. Också en del av tygerna klipps i mindre bitar, delarna sys fast som kommentarer, digitalt styrda broderier smyckar ytan som kompletteringar till de berättelser som originaltrycken rymmer.

Det tidskrävande arbetet och de långa processerna färgar av sig på berättelserna. Idun Baltzersen har inte bråttom, tankarna vänds inåt när blicken mot rörelserna i handen skärps. Allt kan inte planeras i minsta detalj, tillfälligheter uppstår när hand och material möts.

Historiskt har pappret varit en viktig förutsättning för träsnittet. Omkring år 105 e Kr lär en kines vid namnet Tsai-Lun uppfunnit tekniken att göra papper. Kunskapen spred sig därefter till Europa och år 1276 öppnades det första pappersbruket i Italien i Fabiano.

Nu använder inte Idun Baltzersen papper men gör likväl träsnitt. Högtryck, den princip som träsnittet bygger på, är det äldsta grafiska förfaringssättet man känner till.

Om vi definierar grafik som avtryck eller överföring från ett underlag till ett annat så är inte de förhistoriska avtrycken av händer och liknande motiv, liksom ristade tecken på sten och ben, grafik. Men om man till exempel med hjälp av en form av frottage från dessa underlag gör avtryck, som exempelvis stämplar från rullar av bränd lera, keramiska cylindrar som redan för 2000 år sedan infärgats och rullats över textilt underlag i Mellanamerika, så kommer vi närmare ovanstående försök till definition.

Träsnitt i svartvitt och senare även i färg, antingen handkolorerade eller tryckta med en bestämd utskuren stock för varje färg, spreds i Europa under 1400- och 1500-talen. Det blev av stor betydelse som komplement till det tryckta ordet.

Närmare vår tid kan norrmannen Edvard Munch, medlemmar i de tyska konstnärsgrupperna Die Brücke och Der Blaue Reiter eller belgaren Frans Maserel nämnas. Deras träsnitt är expressiva, har kraft och starkt uttryck. Likaså den mycket produktive dansken Palle Nielsen. Den i Schweiz år 1944 bildade gruppen Xylon fokuserade just på träsnitt världen över och hade medlemmar också i Sverige, bland andra Denis Stéen.

Redan 1912 bildades Föreningen Original-Träsnitt i Sverige. I föreningens syfte ingick att ”häfvda Originalträsnittets tusenåriga anor och /…/ endast utställa ’originalträsnitt’ det vill säga att konstnären själv tecknat, skurit och även hälst tryckt detsamma”. Det är något att tänka på i våra dagar när kunskapen är låg om vad grafik är även bland konstintresserade.

Med tanke på Idun Baltzersens sätt att hantera träsnittstekniken bör här även Grödingegruppen (1958–1988) nämnas. Gruppens centrala personlighet var Vide Janson. Till hans verkstad i Grödinge, några mil söder om Stockholm kom 1958 konstnärsvännerna Nalle Werner, Gerry Eckhart, Sixten Haage och Rune Pettersson. De var målare från början men här experimenterade de med grafiska tekniker. I motsats till den vid den tiden rådande målargrafiken, representerad av Konstfrämjandets ”översättningar av oljefärgstavlor”, sökte de kraftiga måleriska effekter, starka färger och stort format och så uppfann de nya tekniska lösningar.

I stället för trä använde de masonit. Med hjälp av en på stocken målad blandning av lim och krita kunde de imitera vilken strukturgrund som helst. Det var dessutom lättare att arbeta i den.

Katalogen från Nationalmuseum i Stockholm 1989 (19/1–26/2) visar prov på stockmaterial med bland annat uppborstad fanér, limfärgsgrundad masonit, uppspacklad limfärgsstruktur. Dessutom var de inte sena att klistra väv, snöre, spets eller wellpapp på eller strö sand i grunden. Man tyckte inte på traditionellt rispapper utan på kraftigt koppartryckspapper. Och konstnären ensam stod för hela tryckprocessen. Det hände ofta att även tryckunderlaget ställdes ut och såldes som konstverk i egen rätt.

Så Idun Baltzersen följer i dessa spår. Men i hennes bilder formuleras en sorgsen eftertänksam erfarenhet, ensamhetens osäkert prövande längtan efter kontakter och det klara säkra ljus som glittrande gäckar pojkar och flickor, barn som vuxna.